Att flytta *in*

Hos psykologen i SvD idag tas följande ämne upp – Pappans nya är kontrollerande

Pappas sambo har inga egna barn, vilket kanske påverkar hennes inställning och förväntningar på hur barn ska uppföra sig.

Med anledning av denna undran av frågeställaren, vill jag här dela med mig lite om mina tankar kring det här.

Visst finns det människor som inte har några barn som har ett kontrollbehov på grund av att de inte vet hur barn uppför sig. Men de flesta har ju erfarenhet av barn i någon form. De lever ju inte isolerat i samhället. Någon erfarenhet om att värderingar i samband med barnuppfostran har med att göra om man har barn eller inte, har jag inte erfarenhet av. Snarare att hur man är emot barn har att göra om vilka värderingar och människosyn man rent generellt kan ha. Vilka man fått genom sin egen uppfostran och levande i en speciell kultur.

Oftast, det gäller mig själv och andra jag haft kontakt med under mitt liv, så blir ofta föräldrar arga på oss som inte har barn om vi *tycker till*, därför att de anser att vi är för eftergivna. Vi anses inte förstå att saker inte är möjliga.

Och nu till detta med att flytta ihop med någon som har barn. Jag anser att man som icke-förälder i början till barnen skall låta pappan ta hand om uppfostran, tills man fått ett förtroende från barnen. Någon förstahandserfarenhet har jag inte, men vet att vissa barn har svårt för den nya, därför att de vill ha sin förälder kvar. Därför är det så viktigt att man väntar på att barnen kommer till en som *ny*… Rollen som förälder är det nog svårt att någonsin få, speciellt om barnen är så gamla som 12- till 14 år.

Nu vet vi inte hur det ligger till med just den här sambon. Men vi kan ju diskutera saken ändå. Hon kanske inte alls är kontrollerande, men barnen kanske anser det därför att de upplever att hon agerar som förälder. Om hon inte förstår det, så kanske hon inte väntat … utan tagit för givet att även hon skall ha del i uppfostran.

Svårt det här ..!!!

Annonser

5 thoughts on “Att flytta *in*

  1. Jag blir mest häpen över att man ställer sådana här frågor till en psykolog i en tidning.
    Alla är individer, alla situationer är individuella och det finns inga enkla snabba svar.

  2. Jo, det kan man väl bli. Men i dagens läge då många frågor av liknande karaktär ställs på nätet så är det kanske inte så förvånande.

    Men visst, du har rätt i att det inte finns några enkla svar på sådana frågor. Risken är stor att det blir helt fel … men det kan ju hända att psykologen vet mer än vad vi får veta och kan ge mer stöd än vad man kan tycka sker.

    Tack för kommentar!

  3. Jag känner till tre fall sett från motsatt sida. En kvinna gifter sig med man som har barn. Alla kvinnorna sa det samma: ”Det svåraste jobbet som finns är att gå in som styvmamma!”
    En av dem fann en lösning. Hon sa till den trotsande, struliga tonårsflickan;”Jag är inte din mamma. Jag kan och vill inte förbjuda dig någonting. Du får ta upp alla dina klagomål med din far.” Dög inte maten, passade inte servicen, så slapp flickan att äta och fick ordna sin service på annat sätt. När flickan stal pengar ur stymammans handväska satte hon sig ner med pappan och flickan och sa att nästa gång det skedde skulle hon polisanmäla flickan. Flickan tilläts inte att provocera henne. Pappan försökte förminska problemen, därför kunde flickan hela tiden öka provokationern. Ingen lyssnade på styvmamman. Jag tycker att barnens mamma ska ta upp problemen även med pappans sambo. Det kan belysa saken från en annan sida.

  4. Gudrun
    Kan mycket väl tänka mig att det är svårt, men precis som Mymlan säger så är A och O att de vuxna är överens…

    Eftersom det är svårt kan styvmamman ha höga ambitioner från början, vilket bidrar till att pappans fadersinstinkt väcks.

    Frågan här är om kvinnans lösning fungerade om pappan ändå förminskade problemen.

    Har inte barn själv, och ändå värjer jag mig emot hotet om att polisanmäla en tonåring man lever tillsammans med för att stjäla pengar ur en handväska. För det är nog vanligare än man kan tro.

    Det är säkerligen mycket svårt för en *biologisk* förälder att hota om polisanmälan, men kanske inte om man inte är det och vill bli accepterad av sin nya mans barn.

    För att inte bara tala om detta utifrån en synvinkel vill jag säga att jag känner till fall där styvmamman/pappan blir ett större stöd för barnen än den *biologiska* föräldern.

    Viktigt att tänka på är ju att man inte bara väljer mannen utan också hans barn, så om man är tveksam kanske man skall vara särbo så länge som möjligt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s