Ömsesidig förståelse

Problem med föräldrar när man blivit vuxen är nog inte ovanligt alls (se SvD). Inte heller att barn fortsätter att vara barn och pockar på en odelad uppmärksamhet från sina föräldrar. Men kanske vi alla som vuxna barn måste inse att föräldrar är individer, inte bara mamma och pappa som alltid tänker på oss. Min genomgripande insikt kom när jag var 28 år gammal (även om jag intellektuellt varit medveten om det tidigare) och den har bara vuxit. Dessutom började mina föräldrar bli mer kontrollerande när jag flyttade hemifrån i 20 årsåldern. De upplevde det som att de förlorade den sista som bodde hemma. Separationsångest?

Ju äldre föräldrarna blir desto mer blir man förälder till sina egna föräldrar. Min far dog innan han blev tillräckligt gammal för att bli det. Men när det gäller mamma är rollerna omvända. Jag har inte på många år kunnat räkna med att hon skall ställa upp på det som man räknar med att hon skall göra när man är riktigt ung.

Att föräldrar är struliga och pockar på uppmärksamhet kan ju bero på att deras liv till största delen har handlat om barnens bästa och när de är utflugna så försöker de att behålla kontrollen. Det var länge sen jag förlorade min mor som mamma, men hon var under många år en samtalspartner och vän. Hon hade dock svårare att frigöra sig från sin roll än vad jag hade, samtidigt som hon krävde mer och mer av sina barn.

Tror att psykologens i SvD råd att skriva ett brev till föräldrar är ett steg i rätt riktning. På så sätt får kvinnan som frågar också ord på sina egna känslor och kan se vad hon begär eller inte av sina föräldrar.

Jag börjar känna att jag inte gärna vill hälsa på dem. Ändå längtar jag förstås efter dem, de är ju mina föräldrar, och vill att de ska visa samma intresse och respekt för mig som jag visar för dem.

Ser hon sina föräldrar som att de har ett livslångt åtagande eller att det är hennes tur nu att se sina föräldrar som ömtåliga individer som behöver förståelse … för vi kommer alla till den tidpunkten då vi har ett val – att bryta helt med våra föräldrar eller att ta ansvar för dem och inse att de behöver sina barns omtanke och uppmärksamhet om inte odelad, men mer än tidigare. Och kanske mer än de förmår att ge sina vuxna barn. Och det handlar inte om att betala tillbaka … utan om en vuxen människas ansvar för andra än sig själv och sina egna barn.

Det framgår inte hur gamla föräldrarna är … det har betydelse, för om de uppnått pensionsåldern när barnen är 40 år så kräver det mer förståelse och omtanke från barnen än om de är yngre … Inte nog med att barnen är utflugna sen länge, de har inte längre något arbete att gå till. Dessutom kan kroppsliga förändringar bidra till att de blir annorlunda och mer självcentrerade.

Jag tror det är viktigt med ömsesidig förståelse… och att man måste kunna säga ifrån! Vi kommer nog aldrig helt ifrån detta? Det kan vara en jobbig tid, men den går över då alla funnit sina nya roller….

Annonser

2 thoughts on “Ömsesidig förståelse

  1. Förhållandet mellan föräldrar och barn är ofta konmplicerat och svårt att förstå. Gauffin Rahmes inlägg tyder på att hon inte har barn eller bara är en dålig psykolog.
    Vi har exakt samma ‘problem’ i min familj, dvs att min bror blir favoriserad av mamma trots att han är mindre framgångsrik vad gäller jobb och annat, och får mycket mer beröm för samma saker. I vuxen ålder, och med hjälp av min evigt kloke far, har jag börjat förstå det beteendet. Det handlar inte om att hon älskar oss olika mycket.

    En förälder vill (oftast) att båda dess barn ska ha det bra. Om då den ena har det tydligt sämre börjar föräldern behandla denne mycket bättre, i hopp om att ‘kompensera’. Det lyckade barnet behöver inte, tror föräldern, uppmärksamhet utan klarar sig ändå. Man försöker alltså att väga upp, har den ena fått mer av livet ska den andra få mer uppmärksamhet i hemmet istället.

    Är man medveten om detta är man också medveten om att det inte handlar om att föräldrarna gillar en mindre eller är elaka. Detta tror jag är väldigt viktigt att inse och jag önskar Gauffin Rahme hade tagit upp denna aspekt i sin artikel.

  2. Hej
    Bra kommentar du skriver… Själv tog jag inte upp just den problematiken då jag inte förstår vad som sker när man till synes favoritiserar ett av barnen. Jag är ju inte förälder. Och mitt inlägg är skrivit utifrån ett barns perspektiv som vuxen.

    Jag tycker du beskriver det här otroligt bra och kan nog få många som läser att se på det här på ett annat sätt än psykologen:

    Kan det vara så att din mamma är missnöjd med sitt eget liv? Att hon inte levt som hon velat, att hon upplever att hon blivit hindrad och att hon inte gjort sig själv rättvisa? Att hon då blir missunnsam mot dig som kanske lever ditt liv som du vill och på ett sätt som hon själv velat. Att du lever på ett sätt som gör att avund och längtan väcks i henne vilket i sig leder till att hon skjuter bort dig för att inte ha smärtan (det vill säga ditt val och ditt mod att vara du) så nära sig.

    När jag läste detta tog jag det enbart som något en psykolog kan uttala. Jag tror inte ett ögonblick på att det är så generellt. Tror mer på din förklaring. Den låter rimligare!

    Tackar 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s