Kollektivt ansvar

Det pågår en debatt hos Mymlan om vem som har rätten att få barn. Jag svarar här på grund av att mitt ställningstagande gällande Kollektivt ansvar som en av deltagarna i debatten begränsar till att gälla partnerskapet blir så långt. För att hänga med gå till den här tråden hos Mymlan.

Jag ser inte att det blir ett kollektivt ansvar i ett partnerskap. För mig är det kollektiva ansvaret mycket större än så och inbegriper många grupper i ett samhälle.

Jag är inte förälder själv, men barnen i vårt samhälle är enligt mitt sett att se på saken även mitt ansvar som medborgare. Och då handlar det inte om att barnen kommer försörja mig när jag blir gammal. Så enkelt och krasst är det nog inte. Det är inte därför jag ser att ett kollektivt ansvar är större eller därför jag ser mig själv som delaktig.

Nina [en av debattörerna] har en poäng då hon skriver: Vi kan vända på det…varför ska jag betala för era barn men själv inte få hjälp att få ett? Bara ett exempel. Vart ska vi dra gränserna? Detta är även något jag bygger min utläggning om kollektivt ansvar på (även om Nina inte är singel) och varför jag anser att kvinnor skall ha rätt att få barn genom t.ex. insemination även om de är singlar och har en heterosexuell läggning.

Mitt kollektiva ansvar som privatperson ligger i bl.a att
1) jag är med och betalar för barnomsorg, skola, förlossningar, sjukdomar, mediciner, mm. (en självklarhet)
2) jag håller mig ajour om vilken politik de olika partierna har och går och röstar på det parti som jag anser vara bäst för barnen och föräldrar och därmed samhället i stort (enl. mina värderingar blir det ju då förstås)
3) jag tar ställning för den skolpolitik som jag anser bäst gynnar barnen…
4) jag är uppmärksam på om barn i min närhet mår bra eller dåligt
5) jag påtalar för föräldrar som slår sina barn att det är olagligt och menligt för deras hälsa
6) jag arbetar på att motverka sexuella övergrepp

7) jag arbetar för att motverka främlingsfientliga tendenser för barn som har utländsk bakgrund
8. jag är med och betalar även för dem som mår dåligt av att inte få barn, av vilket skäl det än må vara, för friska och lyckliga medborgare mår landet bra av … osv.
9) jag lär mig om hur barn fungerar och hur det är att vara förälder,

10) mm.

Detta är ett kollektivt ansvar, som jag ser det. Inte att det är endast begränsat till ett partnerskap bestående av man-kvinna, man-man eller kvinna-kvinna, dvs. föräldrarna. Människor i vårt samhälle är allas ansvar, barn, vuxna, ensamma osv. Och då menar jag inte att man skall ta fullt ansvar. Men att vi inte bara kan säga – Det är din sak, taskigt hörrö, men alla kan inte få det och det. Men är det pengar eller turen att ha träffat den man älskar som bestämmer om man har rätt att få barn eller inte. Är barn en rättighet endast för dem som är privilegierade i samhället.

Även om det för mig aldrig varit någon livsnödvändighet att få egna barn, så är barn och föräldrar även min angelägenhet. Eftersom jag är medborgare i vårt land. Många vittnar om vilka starka känslor det handlar om och hur dåligt man verkligen mår. Och om jag inte till fullo förstår hur mycket man kan längta efter barn eller hur stark känslan kan bli att det inte finns något annat som är viktigt, så kan jag förstå vad sorg är och när någon mår dåligt av det. Är det då inte en medmänsklig skyldighet att då ställa upp för den personen utan att tänka på – Men jag då! Vem tänker på mig? Varför skall jag betala? Istället för att fråga sig:

– Varför skall jag inte göra det?

En singel kan mycket väl uppfostra ett barn på egen hand, eftersom vi i mångt och mycket har det kollektiva ansvaret i vårt samhälle (om det är bristen på goda förebilder som är skälet till varför det inte skulle gå). Men genom förskola, skola, mm. har vi ju faktiskt ett kollektivt ansvar (även om vi kanske inte som privatpersoner tänker på det).

Slutligen vill jag säga följande:

Jag anser att det är fel att reducera människors förmåga att uppfostra och känsla för sitt barn på grund av att de saknar en partner och/eller ”fader okänd”. Som om själva närvaron av en biologisk pappa/mamma med automatik ökar förmågan och känslan. En ensam förälder lever inte i en tom värld i vilken det inte finns andra goda förebilder. Och det kollektiva ansvaret finns väl i så gott som alla kulturer.

Det viktiga är väl inte alltid varifrån man kommer utan i vilket samhälle man lever och hur man blir behandlad. Inte heller om man blir uppfostrad av en eller två föräldrar, utan hur man blir uppfostrad.

Annonser

2 reaktioner på ”Kollektivt ansvar

  1. Ville bara skriva här att jag tycker du sammanfattar hela debatten så jäkla bra Monika. Jag följer den, men orkar inte (av olika skäl) deltaga så mycket. Och vet du…är det en yrkesskada, eller vadå? PRECIS de ord som du citerar från Nina, tänkte jag citera och skriva ngt av (men sen så dök annat upp)…alltså exakt…! Hihi! Rätt skoj tycker jag, och dessutom ett stort plus till Nina som ju faktiskt sammanfattar det som är själva frågan…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s