Funderar allt mer på sådana fenomen som slösar bort vår tid. T.ex. det här med att bli smal. Nu har några forskare kommit underfund med en Placebo-effekt (se SvD). Och nu börjar man fundera över att man kanske kan tänka bort fetma. Frågan är hur vi skall kunna det, då det handlar om Placebo-effekt. Det är ju att tro att medicin som är verkningslös, dvs. sockerpiller botar …
Okey för att dem som verkligen lider av rejäl övervikt lägger ner tid på att gå ner i vikt, eftersom de ofta inte mår bra av det, men de flesta som jag har träffat har inte ens varit tjocka. Och när man ser före-och-efter-bilder, så framgår det väl tydligt att det är smal man skall bli. Dem jag har mött har inte ens legat inom riskzonen. De har utgått från ett ideal. Ändå skall de gå ner i vikt och lägger ner massor av tid på att gå ner 5 kg – vilket väl egentligen inte borde ha så stor betydelse, tycker man. Det värsta av allt är väl att de slutar unna sig de goda i livet. Och för vad – se lite smalare ut i bikini eller inför sin älskare. Som om han bryr sig. Och om han gör det – Byt älskare!
Varför gå omkring och vara ständigt hungrig, när man kan vara mätt, och varför känna sig för tjock och oattraktiv, om det bara handlar om 5 kg. Huvudsaken är väl att man mår bra rent kroppsligt och om man gör det borde man också må bra mentalt, om man inte inbillar sig att dessa 5 kg i realiteten betyder någonting.
Faktiskt slösar vi många gånger bort vårt liv med sådant som är totalt oväsentligt. Varför gör vi det? Varför är vi så lättpåverkade? Kanske det har med vårt mest primära behov – att vilja bli älskad. Och i vår tid så får vi höra – att vi blir älskade som dem vi är, samtidigt som det ställs oerhörda krav på hur vi skall vara.
Konstig värld vi lever i, med ständiga dubbla budskap. Det som är synd är att kraven har en enastående kraft att vinna över budskapet om att se sig själv och vara nöjd med vad man ser. Jag är nöjd med mig själv, men tanken på att vara ensam om att vara det hackar sig in i mitt medvetande och jag får verkligen kämpa med att inte bli påverkad. Jag anser att det är andras problem, inte mitt … om jag inte duger.
Jag gillar inte tanken på att vara som alla andra, samtidigt som det finns en trygghet i att vara det och det kanske är den brist på trygghet som gör att jag och alla andra inte kan låta bli att ta till oss budskapet om att vara den där perfekta som alla älskar. Fast man kanske inte alls vill bli älskad av alla.
Jag brukar säga ibland – jag är inte här för att bli omtyckt, utan för att uträtta något! Och då kan jag få känslan – Vem fan försöker jag lura? Men jag tror på det i grund och botten. Jag är faktiskt inte här för att bli omtyckt! Det har ingen betydelse om ni gillar mig eller inte. Det är vad jag har att säga som är det viktiga.
Om någon säger till mig – jag är för tjock och måste gå ner 5 kg – säger jag Jaha! För jag kan inte se att hon behöver göra det. Men vad hjälper det vad jag säger – ingenting. Den kraft denna strävan efter att bli smal har är så stark att inga förnuftsskäl biter på någon som bestämt sig för att vara för tjock.
Det finns vissa som anser jag slösar bort min tid, då jag bloggar … men det är ingen påverkan från någon annan än mig själv. Det vore skillnad om jag ständigt blir påmind i tidningar, av vänner och bekanta och man och familj, om att jag är en sämre människa som ingen gillar om jag inte bloggar och därför tvingar jag mig själv att sitta här och skriva dessa rader som inte en enda människa kommer bry sig om, om hundra år.
Det är väl det man tvingar sig till, därför att man borde göra det, som ger upphov till slöseriet med tid. Men kan vi inte få bestämma det själva …
Oväsentligheter ... 
Man bör hålla kroppen i trim (och jag borde lyda mina egna goda råd). Men man bör göra det genom att avsätta regelbunden tid för motion, så att man kan unna sig det goda i livet. Den som springer regelbundet kan äta hur mycket pizza som helst.
På köpet blir man betydligt friskare än om man späker sig.
Men jag köper inte ditt resonemang om att kroppsformen är oväsentlig. Inte om man faktiskt är ute för att bli omtyckt, t.ex. om man vill ha ett ragg.
Jag förväntar mig inte att någon, utom kanske någon enstaka köper mitt resonemang om kroppsformen. Hur den skall se ut är så etablerad att det kommer ta åratal, decennier, århundranden innan den försvinner. Denna uppfattning har krupit in under skinnet på oss människor … man skall vara smal, men inte för smal, eller se ut på det sättet som man under en viss tid anser att man skall se ut.
För att tala med Foucault – genom att nå själen kan kroppen än mer effektivt kontrolleras. Och hur kroppen beter sig , ser ut mm. ger en bild av hur väl disciplinerad själen verkligen är. Kan vi hålla den under kontroll så kan vi få små barn att sitta still och vuxna studenter att inte resa sig och gå från en som de anser vara urtrist föreläsning. Man kan uppfylla ett ideal …
För att tala med Ringborg 🙂 . Om själen är alltför upptagen med kroppen, så förhindras själen sysselsätta sig med någonting som kan uppfattas som hotfullt för båda andra och en själv. Kan man få alla att tänka på det yttre, så förhindrar man folk från att tänka själva och komma underfund med att de blivit utsatta för den moderna tidens största bluff – att vi bestämmer och styr själva (om vi bara vill) hur våra liv skall gestalta sig om vi blir som alla andra.
Om man har uppfattningen att kroppsformen är väsentlig om man vill ha ett ragg, så behöver den som raggar inte bekymra sig över att vårda sin personlighet, eftersom det är något som den som han raggar upp inte haft tid att tänka på. Allt har handlat om att bli omtyckt för sin kroppsform, inte om att tycka om …
Praktiskt!
Jasså är Foucault inne ännu … han är kanske högst ”etablerad” inom många områden. För en tio-femton år sedan verkade han vara någon slags guru mht makt och som nog var ett ”måste” i många paper och liknande. Har inte läst honom, bara något lite om honom för länge sedan. Det du skrev av honom har jag svårt att greppa.
Den moderna tidens största bluff är kanske att folk går på att de bestämmer och styr själva bara de vill ……… Visst finns enstaka paradexempel, men talar vi om människor i allmänhet och försöker generalisera så tror jag att den individcentrering som nu är på frammarsch har lurat många. Den underbetalda edpediten har numera blivit till ”jag”, dvs henom säger nu ”Nej den varan har _jag_ inte” medan henom förr sade ”Nej den varan har _vi_ inte”. Det kan ses om att ha stigit i graderna och vara ”chef” – fast bara över sig själv på en liten under/underavdelning i varuhuset – men fortfarande få förhållandevis lite i pengapungen. Om du fattar vad jag är inne på, jag skrev nog inte så tydligt precis.
Om man gillar att blogga så tycker jag inte att man spiller tiden om man har tid till det. Kan inte inse varför man skall vara så jäkla supernyttig alltid. Och till nytta för vad och för vem? Det finns klart vissa saker som måste göras, men en del av dem behöver ju inte ta så långt tid bara för att våra förfäder lade ner mycket tid på dem och andra traditionsenligt fortfarande gör det.
Jadå, Foucault är i allra högsta grad aktuell fortfarande. Någon guru är han väl inte längre – det har väl gått för många år sen dess. Jag har läst nästan alla hans böcker och gjort en analys utifrån dem. En som tyvärr ligger och skräpar i en låda någonstans.
Jo, det är inte vi längre, det är jag och håller nog med om att vi kanske tror att vi bestämmer mer än vad vi gör. Vi-känslan har försvunnit – synd.
Sympatiserar med det du skriver … dessutom är det inte bortkastad tid, för tänk så mycket man lär sig och har kännedom om världen…. som man annars skulle missa.
Diskutera med andra är ju roligt.
Ja det är kul att diskutera och när man gör det via datorn kan man hålla på hur länge som helst och man hinner inget annat*ler* det är som att ha folk hemma jämt och det har man ju inte just pga att man inte har tid. så…..
Jodå, man hinner en hel del, eftersom folk inte svarar på en gång!