Antingen-eller. Varför inte både-och?

dscn2478.jpgMed hänvisning till tidigare diskussion om djurparken i Kina i inlägget Inte så långt från romarna, vill jag göra någon typ av avslut.

Jag har så oerhört svårt att se varför man ställer djur mot människa och inte kan se att man både kan bry sig om och uppröras över att djur plågas som att människor gör det. Samtidigt som det inte alls förvånar mig att man ser det så.

Nog har väl vi människor förmågan att känna mer än för en sak .. varför måste vi välja. Och nog har vi väl förmågan att gå utöver vårt eget. Varför anses de som upprörs över djurs levande i världen inte bry sig om människor. Är det för att människor som uttrycker en förvåning eller indignation över att vissa upprörs, faktiskt själva har en begränsning. De kan bara känna för sin egen art eller endast för sin närmaste familj. Det är deras prioritet. Eller beror det på kulturen ifråga – en kultur som höjer människan på bekostnad av djuren.

Vi har heller inte förmågan att på en och samma gång uppröras eller engagera oss i allt på vår jord. Vi väljer … från en tid till en annan.

Det finns en tanke som kan förklara att människor upprörs över att djur plågas och det är att djuren är utsatta för ett godtycke och att de är beroende av oss för dess överlevnad, både i tamt och vilt tillstånd. Vi har också skapat en relation med djuren på så sätt att vi tar dem till fånga, vi äter dem mm. Det innebär att vi föder dem och skapar på så sätt ett beroende fram till dess vi bestämmer oss för att avliva dem. Detta är tillräckligt naturvidrigt, eftersom vi inte ger dem någon chans att fly, så varför då använda djuren i olika spektakel och/eller utsätta dem för onödigt lidande.

Vi kan säga likadant om barnen vad gäller beroendet och maktlösheten, de är beroende av oss vuxna för hur deras liv kommer att gestalta sig. De formeras i syfte att passa in och framför allt överleva som vuxna i en viss typ av samhälle. Av det skälet tar vi på oss ansvaret för att de i så liten utsträckning som möjligt fara illa, som vi ser det. Vi har olika värderingar när det gäller det här och låt oss ha det… men nu lever vi ett samhälle i vilket vi har skapat en kultur, som enligt tänkare anser vara en förfining av det naturliga. Men kanske det gått för långt, då den vuxna delen av befolkning har gett sig själva tolkningsföreträdet om hur en medborgare skall vara och klara av.

Det viktiga här, är väl som jag ser det att lyssna på djur och barn. Och inte låta våra egna värderingar stå som de enda rätta. (Utifrån ett barns perspektiv) och Chockuppfostran. Djurs kommunikation med oss och barns utsagor är viktiga i det här sammanhanget, som en information till oss om hur de vill att vi inte skall behandla dem. Varje protest av något slag är ett budskap i den riktningen. Det behöver inte betyda att vi går med på allt, men utvecklar vår förmåga till att bli mer lyhörda för andras behov.

Kanske det här antingen-eller är ett resultat av att tänkande i modern tid är dualistiskt. Vi har helt enkelt svårt att se att väldigt mycket i vår värld omfattas av ett både-och och kan existera sida vid sida. Ett syfte som den moderna utbildningen har är att skapa ett tänkande som gör det möjligt och att vi skall komma ifrån att se på saker och ting som ett antingen-eller? Komma från det tänkande som skiljer på människor, samt på djur och människors värde, samt som skapar ett vi och ett dom-förhållande?

Själv är jag uppfostrad i den uppfattningen att djur och människor lever i en och samma värld och att inte någon art står över alla andra. Uppfostrad i uppfattningen att människa och djur så långt det bara är möjligt skall leva i harmoni med varandra. Är också uppfostrad i uppfattningen om att man skall använda den inneboende makt vi människor har med omsorg. Eftersom vi är den enda art som kan skapa om vår tillvaro och överskrida våra biologiska begränsningar. Därför blir talet om det naturliga för mig skevt. När vi har skapat en onaturlig situation för många arter på vår jord. Eftersom vi begränsar deras biologiska förutsättningar för att kunna överleva.

Jag avslutar därmed min del av den diskussion som varit, som har varit oerhört lärorik. Inte minst för att den med all tydlighet har visat hur svårt det ibland är att mötas och kunna förstå varandras utgångspunkter och tänkande.

En verklig pedagogisk utmaning!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s