Ur led är tiden…

Det talas numera om att utbildning är så viktigt. Men är det verkligen så. Har det inte blivit de som har lägst utbildning inom ett område som bestämmer eller som anser sig veta bäst, samtidigt som de har det största behovet av att utreda någonting. De som har adekvat utbildning behöver oftast inte utreda – eftersom det ingår i deras utbildning och kompetens att känna till det.

Det senaste är ju Husmark som menar att det är läkaren som skall bestämma längden på sjukskrivning när någon drabbats av sorg. Ändå är det FK som har beslutanderätten. De utgår ju ofta från ett utlåtande en läkare på FK gör utan att denne ens ha träffat patienten, medan den läkare som träffar patienten ofta inte anses ha rätt. Är det denna FK-läkare som Husmark talar om kanske?

Det som förvånar mig är att Husmark utredaren Anna Hedborg menar att tio dagar som en person har rätt att vara borta från sitt arbete räcker. Tio dagar är ingenting för en person som upptäcker att ingenting längre är sig likt. Kanske sorg inte är sjukdom, men jag lovar att situationen en person kastas in i är sjuk.

Kanske vi skall titta på vad nytänkande verkligen är för en gångs skull. Sluta utgå från fel eller sjukdom hos individen och upphöra med att endast utreda om en persons känsla är i linje med det rådande sjukdomsbegreppet eller inte och istället titta på hur situationen för personen har förändrats. Kanske vi kan sjukförklara en situation som en frisk människa är tvungen att leva i istället och under tiden ge stöd och rehabilitering åt personen som från en dag till en annan upplever sig leva i en helt annan värld än vad den tidigare varit van vid att göra.

Denna individcentrering behöver luckras upp till fördel för ett större fokus på de situationer individen oförskyllt kastas in i. Det kan ta tid att förlika sig med denna nya situation och hämta sig. Låt det ta den tiden. Vi behöver inte sjukförklara normala processer hos en individ för att denna skall få en möjlighet att hämta sig från en händelse.

Annonser

10 thoughts on “Ur led är tiden…

  1. Intressant förslag! Skicka det till Husmark-Persson. Tror nog hon kan vara intresserad. Såvitt jag förstår har hon egen erfarenhet inom sjukvården, så hon kanske har lättare än somliga byråkrater att se den personliga aspekten.

  2. Tack för att du bedömer det vara ett intressant förslag, men tyvärr har jag tappat tron på att politiker öht skulle lyssna på förslag som de själva inte har kommit på eller inte är i linje med vad de själva anser och har för uppfattning.

    Jo, fast var det inte hon som ansåg sig vara utbränd, men blev frisk på en månad… och verkar sätt normen efter sin egen upplevelse.

    Nåja! Vi får se vad de kommer fram till.

  3. Tack för din kommentar! Detta är verkligen en ”het” fråga för mig då jag kan läsa om så mycket brist på empati att det är skrämmande.

  4. Tack själv för ditt besök..
    Det märkliga och nu tänker jag på en kommentar jag läste som svarade någon som ansåg att när någon drabbas av sorg skall ta semester. Han sa – om du åker skidor och ramlar och bryter benet, varför tar du inte semester istället för att bli sjukskriven.
    Och det är ju klockrent…
    Varför skall de som frivilligt utsätter sig för faror och bryter ben mm. bli sjukskrivna medan de som drabbas oförskyllt av sorg inte kunna bli det. Det verkar som om vi inte kommit längre än att vi bara kan se det kroppsliga som skäl för sjukskrivning. Brist på empati, men även en stor okunskap.
    Människors skador i idrott mm. kostar ju samhället massor med pengar. Liksom polisbevakningen vid fotbollsarenor. Då är det väldigt få som reagerar.
    Det här synsättet har jag svårt att förstå mig på …

    Dessutom är det svårt att förstå att FK går ut med att det inte är sjukdomen som räknas utan arbetsförmågan. Och sen i nästa stund så handlar det inte alls om arbetsförmågan utan om sjukdom.

    Något är det som inte stämmer….

  5. Något som inte stämmer? Mm, det kan man nog säga.
    Kan det vara såhär att sjukförsäkringen så länge har använts lite hipp som happ (gruppsjukskrivning som protest etc.) och ingen har brytt sig. Nu när det har blivit tillåtet att ifrågasätta om trygghetssystemen missbrukas ibland – hemska tanke! – så finns det ingen egentlig vana hos Dem Som Bestämmer (och Utreder) hur det nu ska skötas. Det vore ju mycket bättre om de kan se försäkringen som en del i välfärdsstatens TRYGGHETS-system. Precis det som du är inne på i inlägget, Monika.
    Semantiken spelar roll. Ordet ”sjuk” i försäkringens beteckning leder tanken fel. Benbrott är inte sjukdom. Ändå ska det förstås ingå, eftersom det är en temporär förändring av individens möjlighet att försörja sig på arbete. Åtminstone visst arbete. Precis som förlusten av en kär person kan innebära ett sådant inre kaos att man behöver tid att hämta sig. Eller att man varit med om något hemskt (en tsunami kanske) och klarat sig men drabbats av psykologiska effekter av händelsen. Utan att för den skull vara ”sjuk”.
    Skulle det hjälpa att döpa om sjukförsäkringen till trygghetsförsäkring?

  6. Ja, att döpa om sjukförsäkringen till trygghetsförsäkring skulle nog hjälpa en hel del. Jag anser ju att den som bryter benet också skall ha rätten att vara sjukskriven, för om inte, så kan man ju mena att sjukdom också är självförvållad, vilka en del faktiskt har försökt att göra. Men något som än i varje fall aldrig har gått igenom. Allt handlar väl om nedsatt arbetsförmåga.

  7. Just det där att fundera över vad som ingår i sjukförsäkringen tycker jag vore värt en riktigt ordentlig genomlysning. Det verkar precis vara lite hipp som happ.

    Sen att Förskringskassans doktorer har tolkningsföreträde framför din egen doktor tycker jag är en underlig ordning. Den infördes väl iofs lång före borgarnas tid. Har aldrig förstått att det inte är min doktor som avgör om jag behövervara sjukskriven eller ej. Vare sig jag själv eller doktorn på Försäkringskassan borde ha något att säga till om i det fallet. Men däremot kanske det finns extremfalla som behöver särskild utredning, man hör ju tala som folk som säger att de ska sjukskriva sig ett tag (som om de sjäva avgör det – jag begriper inte). Sen hör man om de som mutar eller till och med hotar doktorn att sjukskirva. De borde ju polisanmälas direkt.

    Är sorg en sjukdom – kanske, kanske inte. Men att många kan behöva vara lediga från jobbet ett tag efter att ha drabbats av sorg kan väl ingen säga emot.

    Knepigt det här – vad är sjukdom och vad är inte.

  8. Mary
    Min erfarenhet efter att ha läst lite här och där är att de flesta reagerar på att FK-läkaren utan att träffa patienten kan avslå den ordinarie läkarens rekommendation.

    Det viktiga som jag har förstått det hela och så var det väl från början – att det handlar om arbetsförmågan. Och en som har sorg efter att ha förlorat ett barn har en mycket nedsatt arbetsförmåga. Att hävda att denna person inte skall ha rätt att bli sjukskriven och istället skall ta ledigt eller ta semester är ju att lägga på henne eller honom en ännu större stress. Och hur går det för dem som inte har råd.

    Och om man trots detta hävdar att så skall vara, skall ingen som brutit benen eller har skadat någonting i idrottsutövning på sin fritid få rätt att bli sjukskriven. Dessutom måste all sjukdom utredas i syfte att se på vilket sätt individen själv har åsamkat sin sjuka.

    Det blir ett (ganska) omänskligt samhälle att leva i, eller hur? Med en stor kontrollapparat som kommer kosta massor.

    Nej, ge folk som behöver tid till återhämtning och lita på att de flesta inte fuskar, så kommer alla må mycket bättre; bli gladare OCH friskare…. det är iaf min erfarenhet.

  9. Jqg tycker absolut att folk som behöver tid till sorg och annat ska ha det.
    Men behöver det hanteras just av försäkringskassan? Det är väl snarast omänskligt att behöva ta sig igenom den apparaten när man känner sorg. Just instrumentaliseringen av bland annat försäkringskassan stör mig väldigt mycket och diskussionerna hamnar oftast i detaljer utan att man ser helheten.

    Tro mig jag är tillräckligt gammal för att ha upplevt sorg i olika sammanhang och det är inte försäkringskassan som ligger överst då.

  10. Nej, det behöver inte hanteras av försäkringskassan. Det kan vara något som träder ikraft under en begränsad, men väl tilltagen tidsperiod när något som skapar stark sorg händer. Därefter skulle det kunna utredas om individen behöver mer tid eller inte.

    Men ofta, är min erfarenhet, orkar man inte stanna hemma för länge… men jag har aldrig förlorat ett barn. Men kan tänka mig att det handlar om att inte kunna göra något.

    Har också upplevt sorg i olika sammanhang och ffa lärt mig att leva med den. Min mor har jag sörjt två gånger – jag har den tredje sorgen kvar. Min far – den värsta sorgen fram till nu. Men jag sörjer även kollegor som har avlidit. Men det är en annan typ av sorg. En sorg man oftast kan skjuta undan ganska snart, tackochlov. Men jag tänker på dem alla och känner sorg från en tid till en annan.

    Hur mycket man än kan anse att döden är något naturligt, så skapar den ett tomrum och en separation som man måste ta itu med. Det finns också en känsla av sorg över att de inte fick leva längre eller att de dog på ett oerhört brutalt sätt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s