Vi är alla ensamma …?

Så fort man uttalat meningen Jag är ensam inser man att man gjort ett generalmisstag. Det är som om man har avslöjat en ful hemlighet. Allt är förlorat. Nu kommer man bedömas endast i enlighet av ens ensamhet. Inte ens person. Inte konstigt att man inte talar om den. Lars Berge talar om att det numera är tabu att tala om sin ensamhet, vilket det inte var för 50 år sen. Ändå har isoleringen ökat i vårt svenska samhälle. Det finns ett krav på att ingen skall vara ensam och när man talar om ensamhet, talar man ofta om dess negativa sidor och inte om dess positiva.

Det finns två fenomen: ensamhet och barnlöshet, som på något sätt verkar associera till ett misslyckat liv. Det kanske inte beror så mycket på att man ser ner på ensamma och barnlösa individer, som att man höjer detta med tvåsamhet, gemenskap och barn till att omfatta en individs lycka i livet. Det är meningen med livet. Och om vi inte äger denna lycka i livet, ja då vågar vi inte tala om det. För vem vill bli vän med någon som är ensam. Hur kan någon som är ensam vara i psykisk och mental balans. Och hur kan man räkna med att någon som lever ensam får ett långt liv efter alla rapporter om risken. Det är som om man jämställer ensamhet med problem hos individen. Men om man börjar umgås med någon som är ensam, blir den ju inte det längre. Men det är det här med familjen.

En kommentar i samband med min analys av attityderna mot den tyska kvinnan som är misstänkt för mord och mordförsök, ger en bra bild:

Ja, eftersom det saknas rena bevis, tror jag att den misstänkta verkar mer skyldig just för att hon är en “misslyckad” kvinna i kontrast till den goda modern som tackar räddningspersonalen med mjukisdjur i pausen.

När man lyssnar på folk och det gör ju jag, blir man varse om föreställningarna om ensamma individer vara mer negativa än positiva. Det är som om man förväntar sig att den som är ensam skall bli besvärlig, och är inte någon trevlig glad och positiv person. Att det är ensamheten som kanske bidrar till en viss nedstämdhet i initialskedet verkar ingen tänka på. Vad man säger angående barnlöshet avstår jag ifrån i det här blogginlägget. Det handlar ju om ensamheten.

Varför en människa blir ensam kan bero på många omständigheter. Det behöver inte betyda att det är en person som är misslyckad, otrevlig eller har skapat det själv.

I vårt svenska samhälle har alla naturliga mötesplatser försvunnit. Har man en gång blivit ensam, ja då är det svårt att inte känna sig ensam. Jag känner mig inte ensam alls i sexmiljoners staden Athen. Men i Stockholm känner jag mig ensam även om jag inte är det. När jag går i ett centrum eller på gator och torg så känner jag mig ensam, därför att jag inte kan tala med folk utan att bli betraktad som suspekt. Kulturen är annorlunda här än där. Deras familje- och vänskapskrets är mycket vidare än här. Det är lättare att tala med folk och man syns. Ingen frågar om man är ensam eller lever tillsammans med någon. Och får man frågan, ja då skall man in i gemenskapen, inte stängas ute. Man blir synlig som individ, inte för vilken status man har i det sociala livet.

Det här fanns tidigare i Sverige (läs. Stockholm). Men har förlorats…. När jag växte upp syntes inte ensamma människor. De stack inte ut, därför att man umgicks med grannar och med vem som än var i närheten. Som tonåring började åldersgrupperna mejslas ut. Barn där, tonåringar där, vuxna där, föreningsfolk där, dansband där, och rock där, gamla där och män där och kvinnor där och ensamma där. Man skapade t.o.m. klubbar för ensamma och om någon vill ha kontakt så får de ofta rådet att gå till en klubb för singlar.

Vi har byggt ett samhälle som bygger på kärnfamiljen, på att folk har bil och kan åka till stora centrum och handla mm. Och vi har byggt upp intresse- och åldersgrupper. Vi har byggt in en isolering och ett utestängande. Lika skall umgås med lika. För det är inte bara ensamma individer, som är ensamma. Kärnfamiljen är också ensam. De bjuder bara andra familjer om det finns några de känner.

Jag har träffat många sambos och gifta som känner sig ensamma. Därför att de inte har några vänner. Det skall satsas på familjen, inte på något utanför den. Allt umgänge utanför ses som en flykt från det viktiga i livet – familjen.

Kanske vi inte talar om ensamheten numera, därför att vi alla är ensamma i våra små celler där vi har blivit placerade. Vi bara tror att vi inte är det, därför att vi har folk omkring oss.

Annonser

7 thoughts on “Vi är alla ensamma …?

  1. Det har jag tänkt på med, att familjen är ett så stort projekt att det inte finns plats för annat. Jag drog mig undan från familjelivet, tillbaka till ett liv som ensam mamma. Jag valde det för att jag inte orkade med familjelullet.

    Ett år i kombifamiljen vart det 9 luciafiranden per 3 st barn. Att jäkta runt på allt sådant är ett sätt att skapa ensamhet för inget blir egentligen sagt varken för barnen eller de vuxna.. Pseudoaktiviteter. (bara som ett exempel)

  2. Och det skall vara ett stort projekt – de som inte ser det så blir ofta utdömda.

    Nio luciafiranden … oj!

    Nej, ensamhet behöver inte betyda att man sitter ensam. Det kan vara precis som du säger. Ingen hinner säga något.

  3. Just nu så ratar jag dejtande män som har en tydlig ”vill du bli min nya fru”-profilering. En del kan verkligen inte tänka utanför boxen. Men för mig är det inte alls intressant vad projektet består av. Det kan inte finnas en från staten färdig mall som man ska foga sig in i. Summan av det familjen gör borde vara alla familjemedlemmars totala behov. Och sett så så är det ju ingen skillnad hur många familjen består av. Det kan lika gärna vara bara en.

    Kärnfamiljen syns mig vara en inramning för barnafödande, men tyvärr så blir det synonymt med lyckostämpel. Men attans vad det sliter i människor på samma gång. Mycket krav blir det, och det är lätt att förlora sig i roller, som tex mamma. Identitet är så mycket mer än så, anser jag. Och det är väl däri lyckan ligger; att veta vad man vill och att kunna göra det. ?!

  4. Kärnfamiljen behövs för barnens skull med tanke på hur vi ser på deras behov. Att det sen har gjorts till normen för hur vi alla skall leva och än värre för att detta är något som är lyckan i livet, har skapat många utanförskap, olyckliga människor och annat som vi alla kan vara utan.

    Jag har alltid sett kärnfamiljen som ett sätt att leva, inte DET sättet man SKALL leva på för att inte anses som misslyckad individ som missat det viktigaste i livet.

    Vad som är det viktigaste i livet måste få vara upp till varje enskild individ att bestämma.

    Du har helt rätt i att identitet är mycket mer än att vara mamma. Identitet handlar så mycket om VEM man är, mer än VAD man är. Jag kan säga att jag är lärare, det är ett slarvigt uttryck, men visar också att det är vad vi är som är det viktigaste. Inte vem vi är. Jag arbetar som lärare och det formar vem jag är och vem jag blir.

    Om man ser lärare som något man är i betydelse VEM man är, ja då är det lätt att det blir schabloner om lärare. Att det får andra att också tro att läraryrket har något mer att göra med personliga egenskaper än med görandet.

    Det är väl likadant med identiteten som mamma. Bakom den finns det en människa med egna behov, intressen mm. Det svåra med att bli VEM är ju att detta VEM formas i relation till andra. Om man då hela tiden betraktas i ljuset av VAD man är, är det svårt att forma sin identitet utan att man istället förlorar sig själv. Man kan inte bara vara till för andra, man måste vara till för sig själv också. Som mamma kan man säkerligen känna sig väldigt ensam, om ingen ser bakom rollen hon förutsätts att ha och många gånger tvingas ha, enligt normen.

  5. Hmm.. jag håller helt med dig här, i att det är en sak vem man är och en annan vad man gör, men att det är kopplat samman. Absolut så.

    Men nu ser jag att inlägget jag skrev igår, när jag tänkte på det här, säger en helt annan sak.. (jag har en tankekrock) Vilket gör att jag fiskar upp från mitt minne ord om andra kulturer, tex en där det var viktigt att skilja på privat och offentligt. Vem man var och vad man gjorde spelade roll i båda sammanhangen. Det var där okej att framstå som en ”helt ny” individ i varje sammanhang, vilket också kunde innebära att en person kunde hamna var som helst i hierarki. Självklart måste det befrukta varje nytt sammanhang.

    Å andra sidan, maktförhållanden lär bli svåra att förändra där men samtidigt kanske behovet av att klättra i ett sammanhang minimeras om man har andra styrkor där ens identitet är stark. Kan säga att jag gjort en dålig karriär vdg bullbak och sandlådesnack, och kanske att jag försökt kompensera den känslan av tillkortakommande med tex studier. (”något måste jag ju duga till..”) Men att göra rätt sak på fel plats.. är det inte det som är roten till utbrändhet samtidigt som det blir det som gör att olika sammanhang stannar av.

    Mitt fokus när jag tex kliver in i klassrummet ligger inte på vem jag är, utan jag kikar efter vad eleverna har för behov. Likaså ligger inte mitt fokus på mig själv när jag är mamma. Det är helt styrt av vilka behov min dotter har. Alltid så lyckas jag råka bli aningen kontroversiell i hur jag löser situationer. Men jag kan inte förminska min blick av de jag möter bara för att jag ska in i mallen som lärare eller mamma. Jag utgår bara från att jag ska ha så stor förståelse som möjligt för den jag möter, och utifrån det jag ser att den personen ser tolkar jag min tanke om andra synsätt, just för att medverka till att vidga perspektiven.

    Hur ska barnen/eleverna hitta nya sätt att tänka om de hela tiden ska tryckas in i ”boxen”? Det gäller väl att inte själv sitta fast i den men väl behärska den. (vad den nu utgörs av, från fall till fall)

    😀

  6. Det här med identitet är ju komplicerat … och det finns väl hur många teorier och tankar kring det här som helst. Men om vi håller oss till vem på ett förenklat sätt som påverkas av vad man är, t.ex. mamma eller lärare.

    Så, javisst. Yrket är vad man är och gör och det påverkar vem man blir. Och visst kan detta vem man blir sen ha påverkan på hur man gör det där vad man är. Men så har vi rollerna som vi byter från ett sammanhang till ett annat och är det inte det du talar om ”en helt ny individ”.

    Det är intressant när du talar om kompensation. Det får mig att fundera om inte identiteten blir kompensatorisk. Man blir en människa som kompenserar det man själv ser som ens tillkortakommande. Och så kanske man också ser sig själv till slut. Men frågan är – varför börjar man se det så här? Kanske för att omgivningen påkallar ens uppmärksamhet. Du, du kan inte bara vara mamma. Du måste göra karriär också. Eller tvärtom. Hur börjar du definiera dig själv?

    Ännu intressantare blir det när man börjar tala om den nationella identiteten. Och jag kan rekommendera dig, om du inte redan har gjort det, läsa artikeln På väg mot en diversifierad normalitet av René León – i artikeln finns ett citat ur artikeln ”Ung svensk fann sina andliga rötter i islam” […]

    I flera månader satt han på ett tak i Pakistan, drack morotsjuice och funderade över sin identitet.
    Var jag svensk, halvsvensk, pakistansk-svensk, svensk muslim eller muslimsk svensk?
    Jag oroade mig för att jag inte hade ett glasklart svar, säger han. Men idag tycker jag mig ha utmejslat en, under omständigheterna, stabil ”bindestrecksidentitet”. Jag kan vara både och. Svensk muslim med rötter i Sverige och Pakistan (Gustafssson 2001)

    Det intressanta, när man frågar andra är att de ofta säger att de är halvgreker, halvitalienare osv. Aldrig att de är halvsvenskar. Det bör ju ha med identiteten att göra och frågan är då varför de som är födda i Sverige eller kommer hit inte väljer Sverige som första nation? Kan det bero på att de definierar sig i relation till vad andra ser dem som. Om andra ser oss som ett VAD har det betydelse för VEM vi blir genom hur vi definierar oss själva.

    Jag är svensk med svensk bakgrund, men har förvärvat en svenskgrekisk identitet. Men jag kan inte förklara vad som hände. Hur processen såg ut och varför den skedde. Skumt… Den svenska identiteten är dock starkare. Kanske för att jag ses som svensk både här och i Grekland.
    🙂

    Jag tyckte den första lilla gula gubben passade väl in i just där.

    PS! Mina förenklingar kan bidra till att det här och där blir förvirrat från min sida.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s