Vill vända på saken

Tioåringar skall i Stockholm, i slutet av höstterminen, få betygsliknande omdömen (se SvD) och SvD2 och SvD3

När nu inte några argument även om de kommer från högt utbildade människor inom utbildningsområdet, tycks hjälpa att få dem som är för betyg att inse det absurda, och om det felaktiga i att tro att betyg för barn i 10-årsåldern sporrar till att vilja lära sig eller bli ”bättre”, vill jag vända på saken.

Alla vuxna som nu är för betyg, tänk er in i följande:

Från det ögonblick ni sätter foten på er arbetsplats till det ögonblick ni går därifrån blir ni bedömda. Man skriver ner vad ni gör och hur ni gör det. Varje månad får ni ett betygsliknande omdöme om vad ni har gjort och vilket betyg det är värt. Ni blir inkallade till er chef en gång i månaden på ett kvartssamtal. När ni byter jobb följer era betyg med till nästa arbetsplats.

Skulle detta verkligen motivera er att göra ert bästa eller skulle det bli tvärtom. Att ni bara skulle jobba för att inte få det sämre betyget. Att ni bara skulle jobba för att slippa förödmjukelsen att ännu en gång få betyget Osäkert om att ha uppnått målen som andra bestämt. Ni har ingen delaktighet, ni är helt och hållet beroende av dem ni har över er. Skulle ni lära er något nytt – Skulle ni lära er något överhuvudtaget eller endast drivas av strävan att inte behöva schavottera. Och det viktigaste av allt, skulle ni våga göra någonting som ni vet inte ger något betyg alls – dvs. göra något utanför det som är fastställt att ni skall göra. Skulle ni inte se detta som slöseri med tid, eftersom det ändå inte bedöms.

Om ni tycker det är scenariet är absurt och åt skogen fel.

Varför är det så rätt när det gäller 10-åringar?

I alla lägen när det gäller uppfostran, fostran och lärande, tycker jag man skall fråga sig om man själv skulle acceptera eller må bra av att bli bemött på ett speciellt sätt. Se på det man gör i ett vidare perspektiv.

All modern pedagogisk forskning har kommit fram till att betyg inte uppmuntrar det lärande som avses, men att det leder till ett lärande som inte har med själva skolarbetet att göra. Fundera på vad NI skulle lära er på er arbetsplats om ni skulle få betyg en gång i månaden.

Betyg kan vi ha, men jag anser man skall se dessa för vad de verkligen säger. Inte tro att det är ett fullgott pedagogiskt instrument för att öka lärandet på det sätt man vill att det skall göra. För så är verkligen inte fallet. Vi kan ha betyg i syfte att få en viss kontroll över hur vi själva som utövare kan uppfylla målen. Men vad och hur mycket någon egentligen lär sig och vad det är dom lär sig är svårare att få kontroll över. Betyg visar bara en liten del av en kurs eller ett ämne som någon för tillfället har längst fram eller har kommit ihåg. Det andra går inte att mäta. Däremot kan man se det på annat sätt, speciellt när det gäller barn i lägre åldrar. Därför att de är mer öppna. Betyg behövs inte, då lärarna i de flesta fall har en kunskap om vad de kan eller inte kan, behöver träna mer på eller inte. De träffar dem varje dag under en längre tid.

Om något är flumpedagogik och ett feltänk, så är det just att använda sig av betyg som morot.

Det sägs att föräldrarna skall ha rätt att få veta hur det går för sina barn. Jovisst, det är väl inte mer än rätt. Men varför tror man mer på ett betyg läraren sätter än på dennes muntliga eller skriftliga utsaga. Det är samma lärare som sätter Osäkert, som när hon/han skriver vad Pelle eller Lisa behöver förbättra. Föräldrarna har alltid haft den rätten att få veta. Det har bara varit att söka upp läraren och fråga. Om man behöver svart på vitt på det i form av ett betyg, ja då handlar det nog om något annat än om vad ens barn har lärt sig.