Blondinbella meddelar bloggpaus

På sin blogg meddelar hon att hon kommer ta en paus i bloggandet. Aftonbladet skriver att hon skall sluta blogga, vilket inte är helt sant. (Hon har blivit arg på AB förut och nu blir hon säkert arg igen). Hon hinner knappt med någonting annat och skolan blir lidande. Jag kan förstå det.

Men det går att skriva ett inlägg per dag och ändå hinna med allt. Det troliga är väl att hon inte kan hålla det. Det är dock möjligt och till slut blir det en vana. Besökarna brukar anpassa sig till det antal inlägg som publiceras. Nu ett tag har det varit så många inlägg att man som besökare inte orkar gå igenom alla. (Inte för att jag är en daglig besökare) Ett om dagen kan ju räcka faktiskt. Men för Blondinbella är det ju alla kommentarer hon måste övervaka (om hon nu gör det) samt presentera produkter och fotografera när hon är ute och äter mm.

Hon sa i somras att hon skulle ta en paus, men gjorde det inte. Men det är väl ett klokt beslut att ta en paus. Bloggen är ju dessutom väldigt uppmärksammad och man börjar undersöka om hon verkligen mår bra och under Debatt häromkvällen försökte hon förgäves att få fram att hon inte dricker för mycket – att hon vet att det är fel att dricka lite också, men att hon dricker mindre än många andra. Spritromantik på hennes blogg, var ämnet.

Önskar henne lycka till med att få balans i livet. Snart är hon arton år och får bestämma själv över sitt liv.

Man får aldrig låta bloggen ta över!

Annonser

Ibland har jag bara inte lust

… att blogga och då lägger jag bara ner ett tag, låter det vara, som under de senaste veckorna. I SvD tar man upp riskerna med bloggandet. Alltför överdrivet bloggande skapar stress och prestationsångest och rädsla för att göra bort sig offentligt. Men detta gäller nog främst dem som har många besökare, samt dem som vill ha många.

Men jag kan lägga ner, har ju inte så många besökare och inte heller så många som kommenterar. I en tid då de flesta vill högt upp på listorna, få många besökare, så känns det ganska bra att jag inte har det. Jag jobbar inte på att få många besökare. Vill vara en röst i debatten, inget annat. Jag har varken tid eller ork eller lust att lägga ner för mycket tid på bloggen.

Det finns t.o.m dem man tror har dött i hjärtinfarkt på grund av bloggandet. Inte så vanligt, men det har skett. Ja, så kan det vara.

I mitt jobb kan jag sitta väldigt mycket framför datorn och ibland känna mig stressad, vilket bidrar till att jag ibland känner mig väldigt trött. Men jag kan känna mig lika stressad över att ha 50 examinationer framför mig om jag måste examinera dem på en vecka. Egentligen är det inte bloggandet i sig självt, utan helt enkelt något som framkallar stress. Men varför känner jag mig inte stressad av att undervisa … det är snarare avstressande. Konstigt, eller hur? Så … något måste det ha att göra med läsandet, skrivandet och tiden framför datorn. Ensamarbetet. Att det inte blir den där äkta dialogen eller det personliga mötet som dominerar, utan en text. Det ständiga tolkandet av enbart en text är kravfyllt; att kunna tolka en text på ett sätt som förhindrar en motsättning.

Till slut tröttnar man på alla listor, på alla som talar om hur många besökare dom har. Jag är glad över dem som tittar in, men komma högt upp på en lista – nej, det skapar bara massa krav. Blogga är kul, men det får inte ta över hela ens liv på så sätt att man tror att man bara kan finnas till genom bloggen.

En röst bland många, det känns rätt okey.

Mailtrassel

Om nu någon mot förmodan skulle ha saknat mina blogginlägg har jag haft fullt upp med mailtrassel. Det har skett en omläggning och det har nu blivit så att massor av bilagor tas bort och omvandlas till en txt. fil där det står någonting om filter.

Jag arbetar med att skriva ner synpunkter mm i bilagor som jag sen sänder tillbaka till avsändaren.

Det här mailtrasslet har bidragit till merarbete, eftersom jag får sända bedömningar utan bilagor till dem som inte kunnat få upp bilagorna. osv. osv. Och sen får jag spara allt i ett USB-minne för att sen skriva ut allt på papper på jobbet som de får hämta senare.

Allt har fungerat i 10 år och helt plötsligt inte…. Får hoppas att allt ordnar sig, för det här sättet att arbeta som jag gjort i åratal spar oerhört mycket tid för mig och det blir ingen onödig väntetid för dem som väntar på mitt svar. Och så får de ju mina kommentarer direkt. Annars får de åka in och hämta det.

Förutom mailtrasslet sitter jag och förbereder mig inför en ny kurs och läser en del litteratur.

PUH!

Det visar också hur beroende vi alla har blivit av mailen. Den låg på sätt och vis nere hela helgen, eftersom mailboxen var totalt tom. Kände mig en aning nervös innan jag såg att nästan alla mail kommit tillbaka.

______________

Men jag har iaf fått ett positivt besked från en myndighet idag. Som plåster på såren kanske. Och så är det ju en försmak av våren!

Några funderingar efter jobbet!

hawk-1.gifHar med intresse tagit del av Mammans olika inlägg om livet på internet och Mymlans reaktion på dessa. Jag kommer inte att gå in i deras eventuella förehavanden. Men vill genom det här inlägget delge mina funderingar på Internet och om det man har på Internet kan kallas för socialt liv eller inte.

Internet är än så länge och fortfarande mycket nytt för många människor och därför är det IRL-sociala kontakterna som man värderar högst. Och det är väl inte utan att man kan göra det. Men att människor som skaffar vänner på Internet och uppehåller sig där mycket skulle vara trasiga människor och/eller isolerade människor som inte kan skapa kontakter på annat håll, håller jag absolut inte med om. Däremot kan man skapa kontakter man aldrig skulle ha skapat.

Jag bor i Stockholm och har gjort hela mitt liv. De flesta jag har träffat har varit Stockholmare eller inflyttade från andra delar av landet och världen. Men jag har väldigt sällan fått kontakt med folk som bor i Sundsvall, Umeå, Växjö eller Skåne och Göteborg m.fl. Dessutom kan jag hålla kontakten med Sverige när jag är utomlands. Ingenting av detta var möjligt tidigare. Man når många man aldrig skulle nå … om man vill det.
Nätberoende är något helt annat. Det är när man inte kan hålla sig ifrån datorn och Internet blir hela ens liv. Det märkliga är att man aldrig talar om TV-beroende, fast många sitter som klistrade vid TVn hela kvällarna.

Jag sitter ofta vid datorn och jobbar, läser examinationer, söker på Google, läser dagspress om utbildning mm. Det är därför inte någon större affär att skriva ett inlägg då och då. Gå in och svara när jag hör plinget – som signalerar att nu har någon lagt en kommentar. Med dagens teknik finns möjlighet att göra massor IRL därför att det finns ett pling genom MSN, som gör att man kan upphöra med det man gör och kolla vem det är. Man kan ju tro att folk sitter vid datorn hela tiden därför att de svarar på en gång. Men det beror alltså på plinget …

Jag tror man får se livet på Internet och livet på IRL som två olika företeelser. Inte se det ena likvärdigt eller icke-likvärdigt med det andra. Jag är inte med i Facebook… Har varken tid eller lust. Därmed är inget som säger att det inte skulle vara något att ha… Jag vet inte alls. Tänker heller inte ta reda på det. Bloggen räcker för min del.

Men visst, ibland när jag inte kan sova så sitter jag en stund på nätet … Jag kan t.o.m jobba mitt i natten. Det är ju perfekt. När jag kom hem från Athen kunde jag inte sova på grund av hostan valde jag att sitta och jobba till klockan fem. Man kan ju inte ringa folk mitt i natten därför att det är så jäkla tråkigt att snurra runt i sängen som en roterande borr .. Men oftast somnar jag till TVn.

Man behöver inte träffa människor IRL för att de skall kunna ge en mycket … bara man inte jämför och ser att en enda typ av umgänge eller kontakter är möjligt och det enda sanna.

Jag har inget socialt liv på Internet, eftersom jag mestadels bloggar politiskt och om samlevnad och är med i diskussioner ibland. Men det är inte detsamma som ett socialt liv, som det Mamman talar om, förmodar jag.

Varför skulle inte fler på Internet vara som jag …?