Kategori: Lycka

Äktenskapet och den livslånga kärleken är överskattade

Man kanske kan säga att det är spåren efter gamla tider, då äktenskapet var en institution i syfte att upprätthålla vissa normer och kontroll över människans sexualitet som lever kvar som ett unket gammalt spöke. Något som fortfarande är normen för hur vi skall leva om vi skall anses vara fullgoda sociala individer. Idag säger vi att äktenskapet är till för barnen, om vi är kristna eller har tagit till oss nutidens normer helt oproblematiserat. Annars finns det väl hos de flesta av oss en som Platon skulle säga ideal form för hur man skall leva. Platon själv var såvitt vi vet aldrig gift. Hans syn på hur det var att leva gott och väl, handlade nog inte så mycket om livslång kärlek till någon kvinna. Inte man heller för den delen, även om vissa tror att han hyste känslor för vackra gossar. Men det var snarare Sokrates som gjorde, vilket Platon fördömde – åtminstonde om man skall tro det som står i hans dialoger.

Varför jag nu skriver om det här beror på att jag genom Mammans blogg i hennes inlägg; Bloggvärldens relationsexpert … kunde klicka mig fram till den nu mycket utskällda Katrin Zytomierska efter gårdagens fadäs i Idol om frågan till Anders Bagge om inte Jesper såg bögig ut. (se kommentarerna i hennes blogginlägg på TV4). Det som Mamman refererar till är en artikel som Katrin skrivit om livslång kärlek, där hon menar att Vi inte är skapta för livslång kärlek. Man kan tycka både det ena och det andra om hennes artikel, men jag tycker inte att hon vare sig är naiv eller att artikeln är sorglig. Snarare att den visar på en viss insiktsfullhet som är av godo. Att gå omkring och tro på livslång kärlek och äktenskap skapar prestationsångest, många besvikelser och ett alltför stort skuldbeläggande av sig själv och andra för att det inte lyckats DEN HÄR GÅNGEN HELLER, är ingenting som ökar livskvaliteten hos en person. Om man inte har haft Turen i livet.

Trots att jag haft föräldrar som levde i ett livslångt äktenskap och att det i detta fall handlade om livslång kärlek, har jag under alla år, ändå ansett att äktenskap och tron på livslång kärlek är överskattad. Mina föräldrar ansåg att de haft tur som träffat varandra. Inte att de var unika människor som hade unika egenskaper som skilde dem åt mot en annan sämre sort. Men det vore fel att säga att jag inte varit påverkad av vad som har ansetts skall gälla.

Tyvärr är det alltför många som tror att felet ligger hos den som inte lyckas träffa någon och leva i ett långt äktenskap eller livslång kärlek. En del tror också att man blir expert på samlevnad om man lever i ett långt äktenskap. Men det är ju inte alls säkert. Man kanske blir expert av att ha gått på nitar.

Jag tror äktenskap håller därför att man har samma syn på vardagen, inte på att man är någon expert eller vet mer om kärlek eller kan känna starkare än dem som skiljer sig och träffar någon ny. Sen är inte ett livslångt äktenskap i sig själv ett tecken på att människor är lyckliga i det. Känner till många som inte alls är det, men håller ihop ändå – en del för barnens skull, en del för ekonomins skull och en del för rädslan för ensamheten. För trots att det är många som lever ensamma och det i teorin är fullständigt accepterat, lever många fördomar kvar. Samhället är fortfarande uppbyggt efter det jag kallar för treenigheten. En del tror även att ensamhet är självförvållad. Och de som tror detta är människor som nästan aldrig är eller har varit ensamma. Och jag kan fråga mig ibland, varför de aldrig vågar vara ensamma. Ta risken att bli utestängda. Kanske för att de vet med sig vad de själva tänker om dem som lever ensamma. En del anser att det är något fel på den som är ensam. Och på den som blir ensam. Den som blir övergiven av sin äkta man eller kvinna får ofta frågan – vad gjorde du? eller också får de höra hur fel de var som hävdade det som de själva ansåg vara viktigt?

Men kärlek kan precis som Katrin skriver upphöra. Det finns inte bara förälskelse och kärlek och att det ena betyder passion och det andra något som är för evigt. Även den största kärleken kan dö. Det har jag själv varit med om. Har jag då inte älskat. Jo, det har jag. För det är inte kvantiteten som definierar vad kärlek är utan snarare intensiteten. Men kanske det inte heller är intensiteten – kärlek kan vara något helt annat. Och vad jag vill säga med allt det här är att – vi själva måste få definiera oss själva, våra känslor och det vi ser som kärlek. Andra kan inte göra det åt oss och bör heller inte ge sig själva rätten till det.

Jag förbehåller mig rätten numera att definiera mig själv, inte låta andra göra det. Allraminst låter jag trosföreställningar som är alldeles för gamla för att passa i vår tid göra det.

Jag älskar på mitt sätt. Om jag inte träffar någon som älskar på liknande sätt eller kan ta emot min kärlek, så är det ingens fel. Det är bara en jäkla otur. Men, jag vill inte konstatera det som om det vore inristad i sten – det kan lika gärna vara tur att man inte träffar någon som man för hela livet är fast vid och aldrig kan lämna. För även om det känns bra och man tycker sig leva fullt ut, hamnar man i en box och är därmed en fånge i sitt eget lyckorus.

Efter att sporadiskt ha läst ur Katrins tidigare blogg och efter hennes insats i går kväll i Eftersnack kan jag inte säga att hon tillhör mina favoriter. Men, jag tror att hennes artikel om livslång kärlek kan få många att dra en lättnadens suck. Hon bryter av den idealiserade formen av kärlek och speciellt det livslånga äktenskapet som en nödvändighet och menar att man kan vara minst lika lycklig och lika framgångsrik ändå.

Känslan av misslyckande får man nog bara om man tror att det bara finns ett enda sätt att leva på och man under ett helt långt liv fokuserar på en enda sak. Äktenskap eller barn eller att bli något stort i världen. Det finns många olika sätt att leva på som är minst lika betydelsefulla och som kan skapa lika stor lycka.

Men, bli älskad – är väl något vi alla vill bli. Men är det verkligen kvantiteten som räknas. Tänk att vara tvungen att ha kravet på sig att känna samma intensiva kärlek till en enda person under ett helt liv. Är det verkligen det som är det sanna. Eller är det som Katrin faktiskt säger – Vi är inte skapade för livslång kärlek. Nej, inte till en och samma person för det är ju det hon talar om. Men kanske vi är skapade för att kunna känna livslång kärlek till livet. Men då måste vi också få göra det och inte tvingas söka efter något som för de flesta bara är en illusion. För att slippa känna sig misslyckade eller att folk går omkring och tror att vi är olyckliga eller att det är synd om oss som inte är som man tycker vi skall vara eller lever som vi skall leva. Förr gifte sig människor och höll ihop ett helt långt liv av praktiska skäl. Nu finns kravet att kärleken är det som skall hålla ihop människor för livet. En kärlek som är speciell och som basuneras ut av dem som anser sig ha mött den, därför att de kunnat hållit ihop en längre tid. Men, det kanske inte alls är kärleken som bidragit till att de kunnat leva ihop, utan att de har samma syn på vardagen. Kanske det bara handlar om, helt krasst, om att de lyckats hålla sig inom ramarna för vad normen beskriver.

Vi måste kunna säga till någon annan och även själva få höra orden – Jag älskar dig inte längre, utan att vi skall behöva känna oss misslyckade som inte kunde hålla kärleken vid liv. Men vi kan inte nöja oss med det, utan vi försöker hitta orsaken hos den andra eller hos oss själva. Vi gjorde något fel! För äkta kärlek kan väl inte dö, om vi inte gör våld på den?!