Mina dagar i Linköping IV – Mons Kallentoft, en inspirerande författare

I tidigare inlägg nämnde jag att höjdpunkten för mig var författarbesöket Mons Kallentoft. Jag var fullständigt urtrött, men kunde helt enkelt inte missa det. Och efteråt kände jag mig full av energi. Han berättade om sin bok, läste ur den och förklarade på ett verkligt inspirerande sätt hur han tänkt och hur man skall förstå den. Köpte en bok och fick den signerad.

Efter otaliga fotomissar, tagna då han vände sig om och tittade ut genom fönstret utan att jag märkte det, tittade åt höger sida, drack vatten och efter bilder som blev suddiga lyckades jag till slut få en bra bild. Men jag märkte inte att den var bra förrän jag importerade den till datorn.

Jag tror att vi blivit vana vid att läsa böcker utan att behöva fundera över vad som står i dem. Vi läser dem som vi läser artiklar i tidningarna. Speciellt deckarna är väl skrivna så. Jag vill påstå att Kallentofts sätt att skriva deckare till skillnad mot många av nutida deckarförfattare påminner om de äldre, fast i nutida stil. De skapar en spänning genom språket. Den får mig att tänka på Papperslyktan av Jonathan Stagge, år 1964. En deckare som jag läste då jag var tonåring och som fullständigt skrämde slag på mig. Och när jag hörde Kallentoft tala om att han ger röster åt alla, t.o.m. till de döda och läste upp en nergrävd flickas tankar, så började det krypa utmed ryggraden på mig på samma sätt som då. Man får helt enkelt inte tänka sig in i det för djupt.

Det här är inte en bok som man bara plöjer igenom. Man får stanna till ibland och fundera. Vem talar nu? Men av någon anledning hänger man med och dras in i handlingen redan från början.

Visst finns det schabloner – den värsta hettan i mannaminne, skogsbränder mm. Men vad gör väl det?

Har inte läst Midvinterblod än. Börjar med Sommardöden. Tre böcker till är planerade och redan nu börjar jag bli nyfiken på de framtida delarna. Och man kan fundera över hur en sådan sympatisk person kan skriva om något så otäckt. Men som han själv sa – Vad som bidrar till att jag ändå kan skriva om allt det här – den här ondskan – är att, som i alla deckare, allt ordnar upp sig till slut. (Ej direktcitat) Vad jag ville fråga honom om, men som jag inte gjorde på grund av att tiden tog slut, var – Hur gör du för att få fram känslorna bakom de olika rösterna? Men att han kan det, är väl det som gör att han är en bra författare.

Jag som gillar Linköping, tycker dessutom det är väldigt kul att läsa om hans bild. Han är ju född här och har Linköping inom sig, som inte jag kan ha. Jag ser allt utifrån. När jag beskriver staden blir det mer detaljrikt. Mer som det ser ut. När han beskriver den är det utifrån en känsla; en inifrånsyn.

Förstår att för en del är språket en tröskel, och det var det även för mig. Men efter att ha lyssnat på honom i en timme, ville jag inget hellre än att läsa boken. Jag gick hastigt upp till hotellet med boken i handen, rädd för att tappa den, genom alla löven och kastanjerna, för att så snabbt som möjligt sätta mig i sängen, luta mig tillbaka, dricka starkt kaffe och börja läsa.

Det går att komma över tröskeln, men ibland kan man behöva lite hjälp av författaren. Det handlar helt enkelt om att läsa boken på rätt sätt. Och inte på ett invant sätt, som man läser andra böcker.

Återkommer med ytterligare intryck när jag läst ut den!

Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Sommardöden av Mons Kallentoft

Annonser

Mina dagar i Linköping III – Är slut för denna gång

Det vackra vädret försvann innan mörket föll igårkväll, men upphörde efter någon timme. Sen kom blåsten, men det var ingen storm.

Och så här fint såg det ut lite senare på kvällen, då regnet dragit förbi.

När jag så efter en god hotellfrukost checkade ut och körde ut ifrån garaget och körde genom folktomma gator där löven virvlade och kajorna hukade och höll på att bli överkörda, kändes allt otroligt bra. E4-an var nästan tom på trafiken norrut. Mil efter mil och knappt någon bil alls. Men så började det regna någon mil efter Herrbeta där jag tankade och det upphörde inte och har fortfarande inte upphört. Inte en enda lastbil, ingen långtradare – kanske tjugo-trettio bilar körde om mig under hela vägen fram till Järna där trafiken började tätna. En enda husvagn i närheten av Södertälje syd. Däremot var det ett pärlband av billyktor söderut och tung trafik. På Sillekrog blåste det så starkt att bilen gungade när jag stannade.

Till nästa gång 🙂 – för fler besök kommer det bli.

PS! Läser Sommardöden! Inlägg kommer senare!

Mina dagar i Linköping II – Domkyrkan igen och änglarna

Jag berättar inte om mina dagar i kronologisk ordning. Besökte kyrkan under fredagkvällen och på morgonen. Tänkte först besöka Mjölby, men så av en ren tillfällighet såg jag att det skulle hållas föredrag om änglar klockan tio. Det kunde ju vara intressant. Så, jag knatade ner, förbi Bondens egen marknad och gick in i kyrkan. Prästen stod och tog alla i hand och hälsade oss välkomna. Längst fram i denna långa och otroliga kyrka stod flera stolar uppställda och folk satt och väntade. Prästen kom och efter lite tekniskt strul började han att prata och när han visade en tavla med Maria som han tagit från sitt tjänsterum, slocknade ljuset i hela kyrkan. Var det en ängel som skojade med oss.

Föredraget var inte så tokigt. JAG tror inte på änglar. Men det är intressant att höra om hur tron på dem lever kvar. Prästen sa att alla församlingar har en egen ängel och varje enskild människa har en egen, som inte är till för att skydda oss, utan mer som en coach. Jag och många med mig skrattade …

Religiöst grubbel gav sig till känna av en åhörare. Vilket lade lite sordin på allt, men samtidigt illustrerade ämnet mycket väl.

Klickbara bilder

Linköpings domkyrka är fantastiskt vacker och det tog hundratals år innan den blev så stor som den är idag. Och när man kommer in i den känns den varm och ombonad. Inte kall, mörk och dyster.

Helt otrolig är den och det är nog det enda skälet till varför jag besöker den. För jag känner inte Guds närvaro, men för att komma med något mer krasst – historiens vingslag.

Här är nog några av de finaste bilderna jag har tagit därinne. Kanske var det förmiddagsljuset som bidrog till att de blev så vackra.

Visst är det väl vackert.

När jag satt och lyssnade på änglaföredraget, tittade jag upp på väggarna och tänkte på vilket oerhört arbete de lagt ner för att tillbe någon som kanske inte ens finns, utom i människors medvetande.

Mina dagar i Linköping I – Bokbussen

Gillar Linköping mer och mer för varje gång jag åker ner. Vädret var dessutom vackert båda dagarna, varmt i fredags och kallt igår. Idag har det regnat och blåst – hela vägen hem.

En del av min släkt kommer från de här trakterna. Kan vara ett skäl till den där växande känslan av att Linköping är lite av min stad. Jag har iofs fina minnen därifrån men det är inte hela sanningen. Har fina minnen från andra städer också, men känner inte för att åka tillbaka gång på gång. Men det kan ju också vara så att Linköping är en speciellt fin stad. Det är ju en universitetsstad. Vad är det som står lite varstans – Här blir ideér verklighet!

Men det som verkligen får mig att bli full i skratt är detta. Kanske för att där jag bor ser man någon enstaka. Här … massor. De verkar inte ha ringklockor på dem heller. Men det skulle nog bli jobbigt att höra det där plingandet hela tiden. Men, man får akta sig.

Alla bilder är klickbara…

Det här är utanför biblioteket. En av de platser där kulturfestivalen märktes mest. Den andra platsen var kyrkan. Mer om den sen. Cyklar, cyklar … ! Jag undrar bara. Hur hittar de sin.

Bokbussen ja, den invigdes kl. 13 i lördags, efter Unga berättare och Petter Spjut.

Biblioteket är verkligen fint. Stort, rymligt och ljust. Det är egentligen bara glas och ett tak …

Det här tyckte jag var kul.

Läs mer om bokbussens betydelse i Corren

Och när det var färdigt gick jag hem till hotellet för att vila mig. Jag var ordentligt trött, eftersom jag under förmiddagen var i domkyrkan och lyssnade på ett föredrag om änglar. Mer om detta i nästa inlägg.

Ville inte missa det som för mig var höjdpunkten. Författarbesök: Mons Kallentoft. Har Midvinterblot hemma, men ännu inte lyckats komma igång med läsandet. Men har sett att han skriver väldigt bra. Tänkte det skulle vara en höjdare att lyssna på denna kritikerrosade författare som nu kommit ut med Sommardöden. Och det var riktigt. Med ett signerat exemplar gick jag hem och började läsa och är på sidan 60 nu. Hans samtal om sin bok inspirerade till vidare läsning. Man måste komma in i hans sätt att skriva. Mer om detta senare.

Gick därför upp till hotellet bakom slottet som har en fin damm med fontän (inget foto) och upp mot Storgatan i utkanten av parken genom en matta av löv i olika färger och kastanjer.

Det här är från framsidan av slottet.

Petter Spjut och Unga Berättare på biblioteket i Linköping

Jag vill slå ett slag för Petter Spjut, 22 år från Norrköping.

Såg honom uppträda på Linköpings bibliotek i lördags. Han framförde tre sånger som var väldigt bra. Speciellt eftersom det var live och närhet. Han är finalist i Unga berättare och det var skälet till varför han var där. Läs hans och andras bidrag.

Lyssna på några av hans låtar på Petter Spjut, speciellt Istället för ett brev som han framförde i lördag. De andra två finns inte på hans egen sida. Det skulle förvåna mig om vi inte fick höra mer av honom.

En annan av finalisterna var Cecilia Gustafsson – ”Några timmar i ditt nya liv.. Hon läste upp hela sin novell på ett mycket engagerande sätt. Gå in på juni och lyssna.

Linköpings domkyrka

… är ett kapitel för sig. Enastående utanför och svindlande när man går in i den (bild). Den är som en katedral, minst sagt. Man kan också ana den makt den utstrålade … på den tid det begav sig. Kolla in här. Varför skapade man denna byggnad mitt ute på Östgötaslätten.

Kolla in kyrkporten …

Och när vädret är vackert och från en annan vinkel …

Det här skall jämföras med den här lilla sötnosen

Linköping och dess färger

Gillar Linköping. Vet inte om jag skulle trivas att bo där, men att åka ner då och då och gå och resa runt är riktigt trivsamt.

Min fråga:

Ni som bor i Linköping – gillar ni stan? Varför/varför inte?

Har alltid tidigare bott med utsikt mot Slottsparken, men bestämde mig för att ändra utsikt och bokade ett rum åt baksidan och blev glatt överraskad. Tunga moln, men det blev bättre dan därpå. Men så här såg det ut när jag kom.

Och så gick jag runt stan och ett av mina mål var Polishuset. Frågade på hotellet var det låg och fick veta att det låg vid Kungsgatan, vilket jag sett på en annan karta. Men jag ville vara helt säker. Jag gick ditt och då jag upptäckte ett hus som såg ut som ett polishus (hur nu ett sådant ser ut) var jag tvungen att fråga. – Det ligger inte kvar här, säger mannen. Det stod Vattenfall på huset. Nehej, sa jag. Nej, det ligger borta vid universitetsområdet. Okey, sa jag. Och tittade återigen på kartan och där stod faktiskt Polisen, SKL i området Garnisonen. Men, tänkte jag. Då har väl polisen nyligen flyttat. Men för att vara på den säkra sidan ringde jag upp en vän som är polis och frågade. Och svaret blev att det låg kvar före 2002.

Visst kan man väl se att polisen varit här …

När jag satt och tittade igenom alla bilder kom jag på varför jag gillar Linköping. Det är troligen på grund av färgerna på husen. Det är väldigt mycket gult, rött, organge mm. Färger jag gillar. Det är väl fantastiskt. En stad som präglas av vissa färger. Stadshuset är gult och det nya polishuset också. Och många, många fler hus än dessa.

Kolla t.ex. in Stortorget

och Storgatan – vy från Stadshuset

Är det någon som vet om varför färgerna är som de är i Linköping.

Ni ser, bara gult, rött i olika nyanser.

Tillochmed bussarna:

Kanske ingen tillfällighet att det ligger ett universitet här – gult är ju tänkandets färg 🙂

Stadens motto är Där idéer blir verklighet