I tidigare inlägg nämnde jag att höjdpunkten för mig var författarbesöket Mons Kallentoft. Jag var fullständigt urtrött, men kunde helt enkelt inte missa det. Och efteråt kände jag mig full av energi. Han berättade om sin bok, läste ur den och förklarade på ett verkligt inspirerande sätt hur han tänkt och hur man skall förstå den. Köpte en bok och fick den signerad.
Efter otaliga fotomissar, tagna då han vände sig om och tittade ut genom fönstret utan att jag märkte det, tittade åt höger sida, drack vatten och efter bilder som blev suddiga lyckades jag till slut få en bra bild. Men jag märkte inte att den var bra förrän jag importerade den till datorn.
Jag tror att vi blivit vana vid att läsa böcker utan att behöva fundera över vad som står i dem. Vi läser dem som vi läser artiklar i tidningarna. Speciellt deckarna är väl skrivna så. Jag vill påstå att Kallentofts sätt att skriva deckare till skillnad mot många av nutida deckarförfattare påminner om de äldre, fast i nutida stil. De skapar en spänning genom språket. Den får mig att tänka på Papperslyktan av Jonathan Stagge, år 1964. En deckare som jag läste då jag var tonåring och som fullständigt skrämde slag på mig. Och när jag hörde Kallentoft tala om att han ger röster åt alla, t.o.m. till de döda och läste upp en nergrävd flickas tankar, så började det krypa utmed ryggraden på mig på samma sätt som då. Man får helt enkelt inte tänka sig in i det för djupt.
Det här är inte en bok som man bara plöjer igenom. Man får stanna till ibland och fundera. Vem talar nu? Men av någon anledning hänger man med och dras in i handlingen redan från början.
Visst finns det schabloner – den värsta hettan i mannaminne, skogsbränder mm. Men vad gör väl det?
Har inte läst Midvinterblod än. Börjar med Sommardöden. Tre böcker till är planerade och redan nu börjar jag bli nyfiken på de framtida delarna. Och man kan fundera över hur en sådan sympatisk person kan skriva om något så otäckt. Men som han själv sa – Vad som bidrar till att jag ändå kan skriva om allt det här – den här ondskan – är att, som i alla deckare, allt ordnar upp sig till slut. (Ej direktcitat) Vad jag ville fråga honom om, men som jag inte gjorde på grund av att tiden tog slut, var – Hur gör du för att få fram känslorna bakom de olika rösterna? Men att han kan det, är väl det som gör att han är en bra författare.
Jag som gillar Linköping, tycker dessutom det är väldigt kul att läsa om hans bild. Han är ju född här och har Linköping inom sig, som inte jag kan ha. Jag ser allt utifrån. När jag beskriver staden blir det mer detaljrikt. Mer som det ser ut. När han beskriver den är det utifrån en känsla; en inifrånsyn.
Förstår att för en del är språket en tröskel, och det var det även för mig. Men efter att ha lyssnat på honom i en timme, ville jag inget hellre än att läsa boken. Jag gick hastigt upp till hotellet med boken i handen, rädd för att tappa den, genom alla löven och kastanjerna, för att så snabbt som möjligt sätta mig i sängen, luta mig tillbaka, dricka starkt kaffe och börja läsa.
Det går att komma över tröskeln, men ibland kan man behöva lite hjälp av författaren. Det handlar helt enkelt om att läsa boken på rätt sätt. Och inte på ett invant sätt, som man läser andra böcker.
Återkommer med ytterligare intryck när jag läst ut den!
Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Sommardöden av Mons Kallentoft
Oväsentligheter ... 
