Äktenskapet och den livslånga kärleken är överskattade

Man kanske kan säga att det är spåren efter gamla tider, då äktenskapet var en institution i syfte att upprätthålla vissa normer och kontroll över människans sexualitet som lever kvar som ett unket gammalt spöke. Något som fortfarande är normen för hur vi skall leva om vi skall anses vara fullgoda sociala individer. Idag säger vi att äktenskapet är till för barnen, om vi är kristna eller har tagit till oss nutidens normer helt oproblematiserat. Annars finns det väl hos de flesta av oss en som Platon skulle säga ideal form för hur man skall leva. Platon själv var såvitt vi vet aldrig gift. Hans syn på hur det var att leva gott och väl, handlade nog inte så mycket om livslång kärlek till någon kvinna. Inte man heller för den delen, även om vissa tror att han hyste känslor för vackra gossar. Men det var snarare Sokrates som gjorde, vilket Platon fördömde – åtminstonde om man skall tro det som står i hans dialoger.

Varför jag nu skriver om det här beror på att jag genom Mammans blogg i hennes inlägg; Bloggvärldens relationsexpert … kunde klicka mig fram till den nu mycket utskällda Katrin Zytomierska efter gårdagens fadäs i Idol om frågan till Anders Bagge om inte Jesper såg bögig ut. (se kommentarerna i hennes blogginlägg på TV4). Det som Mamman refererar till är en artikel som Katrin skrivit om livslång kärlek, där hon menar att Vi inte är skapta för livslång kärlek. Man kan tycka både det ena och det andra om hennes artikel, men jag tycker inte att hon vare sig är naiv eller att artikeln är sorglig. Snarare att den visar på en viss insiktsfullhet som är av godo. Att gå omkring och tro på livslång kärlek och äktenskap skapar prestationsångest, många besvikelser och ett alltför stort skuldbeläggande av sig själv och andra för att det inte lyckats DEN HÄR GÅNGEN HELLER, är ingenting som ökar livskvaliteten hos en person. Om man inte har haft Turen i livet.

Trots att jag haft föräldrar som levde i ett livslångt äktenskap och att det i detta fall handlade om livslång kärlek, har jag under alla år, ändå ansett att äktenskap och tron på livslång kärlek är överskattad. Mina föräldrar ansåg att de haft tur som träffat varandra. Inte att de var unika människor som hade unika egenskaper som skilde dem åt mot en annan sämre sort. Men det vore fel att säga att jag inte varit påverkad av vad som har ansetts skall gälla.

Tyvärr är det alltför många som tror att felet ligger hos den som inte lyckas träffa någon och leva i ett långt äktenskap eller livslång kärlek. En del tror också att man blir expert på samlevnad om man lever i ett långt äktenskap. Men det är ju inte alls säkert. Man kanske blir expert av att ha gått på nitar.

Jag tror äktenskap håller därför att man har samma syn på vardagen, inte på att man är någon expert eller vet mer om kärlek eller kan känna starkare än dem som skiljer sig och träffar någon ny. Sen är inte ett livslångt äktenskap i sig själv ett tecken på att människor är lyckliga i det. Känner till många som inte alls är det, men håller ihop ändå – en del för barnens skull, en del för ekonomins skull och en del för rädslan för ensamheten. För trots att det är många som lever ensamma och det i teorin är fullständigt accepterat, lever många fördomar kvar. Samhället är fortfarande uppbyggt efter det jag kallar för treenigheten. En del tror även att ensamhet är självförvållad. Och de som tror detta är människor som nästan aldrig är eller har varit ensamma. Och jag kan fråga mig ibland, varför de aldrig vågar vara ensamma. Ta risken att bli utestängda. Kanske för att de vet med sig vad de själva tänker om dem som lever ensamma. En del anser att det är något fel på den som är ensam. Och på den som blir ensam. Den som blir övergiven av sin äkta man eller kvinna får ofta frågan – vad gjorde du? eller också får de höra hur fel de var som hävdade det som de själva ansåg vara viktigt?

Men kärlek kan precis som Katrin skriver upphöra. Det finns inte bara förälskelse och kärlek och att det ena betyder passion och det andra något som är för evigt. Även den största kärleken kan dö. Det har jag själv varit med om. Har jag då inte älskat. Jo, det har jag. För det är inte kvantiteten som definierar vad kärlek är utan snarare intensiteten. Men kanske det inte heller är intensiteten – kärlek kan vara något helt annat. Och vad jag vill säga med allt det här är att – vi själva måste få definiera oss själva, våra känslor och det vi ser som kärlek. Andra kan inte göra det åt oss och bör heller inte ge sig själva rätten till det.

Jag förbehåller mig rätten numera att definiera mig själv, inte låta andra göra det. Allraminst låter jag trosföreställningar som är alldeles för gamla för att passa i vår tid göra det.

Jag älskar på mitt sätt. Om jag inte träffar någon som älskar på liknande sätt eller kan ta emot min kärlek, så är det ingens fel. Det är bara en jäkla otur. Men, jag vill inte konstatera det som om det vore inristad i sten – det kan lika gärna vara tur att man inte träffar någon som man för hela livet är fast vid och aldrig kan lämna. För även om det känns bra och man tycker sig leva fullt ut, hamnar man i en box och är därmed en fånge i sitt eget lyckorus.

Efter att sporadiskt ha läst ur Katrins tidigare blogg och efter hennes insats i går kväll i Eftersnack kan jag inte säga att hon tillhör mina favoriter. Men, jag tror att hennes artikel om livslång kärlek kan få många att dra en lättnadens suck. Hon bryter av den idealiserade formen av kärlek och speciellt det livslånga äktenskapet som en nödvändighet och menar att man kan vara minst lika lycklig och lika framgångsrik ändå.

Känslan av misslyckande får man nog bara om man tror att det bara finns ett enda sätt att leva på och man under ett helt långt liv fokuserar på en enda sak. Äktenskap eller barn eller att bli något stort i världen. Det finns många olika sätt att leva på som är minst lika betydelsefulla och som kan skapa lika stor lycka.

Men, bli älskad – är väl något vi alla vill bli. Men är det verkligen kvantiteten som räknas. Tänk att vara tvungen att ha kravet på sig att känna samma intensiva kärlek till en enda person under ett helt liv. Är det verkligen det som är det sanna. Eller är det som Katrin faktiskt säger – Vi är inte skapade för livslång kärlek. Nej, inte till en och samma person för det är ju det hon talar om. Men kanske vi är skapade för att kunna känna livslång kärlek till livet. Men då måste vi också få göra det och inte tvingas söka efter något som för de flesta bara är en illusion. För att slippa känna sig misslyckade eller att folk går omkring och tror att vi är olyckliga eller att det är synd om oss som inte är som man tycker vi skall vara eller lever som vi skall leva. Förr gifte sig människor och höll ihop ett helt långt liv av praktiska skäl. Nu finns kravet att kärleken är det som skall hålla ihop människor för livet. En kärlek som är speciell och som basuneras ut av dem som anser sig ha mött den, därför att de kunnat hållit ihop en längre tid. Men, det kanske inte alls är kärleken som bidragit till att de kunnat leva ihop, utan att de har samma syn på vardagen. Kanske det bara handlar om, helt krasst, om att de lyckats hålla sig inom ramarna för vad normen beskriver.

Vi måste kunna säga till någon annan och även själva få höra orden – Jag älskar dig inte längre, utan att vi skall behöva känna oss misslyckade som inte kunde hålla kärleken vid liv. Men vi kan inte nöja oss med det, utan vi försöker hitta orsaken hos den andra eller hos oss själva. Vi gjorde något fel! För äkta kärlek kan väl inte dö, om vi inte gör våld på den?!

Unga vackra blommor och överåriga vissnande maskrosor

Det är så det talas om oss kvinnor på denna site men förekommer på fler siter.

Själva inlägget är intressant och det finns många vackra bilder av kvinnor. Men det är själva diskussionen det förekommer utsagor, som går ut på att kvinnor är bäst i sin första blomning och att kvinnor som är över en viss ålder är som vissnande maskrosor (mina ord och tolkning) (även i andra inläggs kommentatorfält höjs ungdomen till ideal) … En av kommentarerna av Ia är värd att förmedla på den här bloggen. Håller inte med allt vad hon säger, men det här var riktigt bra. Jag håller med henne till fullo och hoppas att hon inte har något emot att jag citerar henne.

Jag vet inte. Jag fattar kvinnoidealet. Jag tycker inte att någon behöver skämmas för att de föredrar kvinnor mellan 19 och 23. Men jag fattar inte behovet att förklara alla andra som allmänt vissna och överblommade. Och varför män måste förnedra kvinnor genom att säga att det är klart att ingen vill knulla en 40-åring – det är bara substitut för grannens 20-åriga dotter (eller den egna). Någonting är galet när man inte kan tycka att någon/något är vackert utan att poängtera fulheten i det andra. Men jag tillhör ju dem som tycker att äldre kvinnor är vackra – det räknas dock inte eftersom jag inte är man.

Och hon är tack och lov inte ensam. I ett annat inlägg reagerar män över upphöjningen av unga kvinnor till nackdel för de mogna.

För egen del brukar jag bara sucka numera när män sätter igång och bedömer kvinnor efter åldern. När jag var barn handlade det om att kvinnor över fyrtio var värdelösa överlag. Nu har det väl förändrats till viss del och inom flera områden att man inser att kvinnor har något att ge ända upp till femtio. Och inom mitt område kan man vara långt över sextio år och fortfarande räknas.

Men nu talar vi om sexualiteten.

Ias insiktsfulla kommentar skall jämföras med den här av Blogge Bloggelito.

Det är sant att jag har en preferens för asiatiska kvinnor, på kulturella och estetiska grunder, men jag gillar alla sorters kvinnor. Det är också sant att jag i primitiv mening dras mest till kvinnor som just blommat ut fullt, men det är en universellt giltig egenskap som vi inte bör förneka eller motarbeta; det är bara så det är. Alla blommor vissnar förr eller senare.

Man kan då fråga sig när blomman med manligt kön vissnar. När är män som vackrast och mest attraktiva. Vid vilken ålder, när de just blommat ut fullt … haha. Det blir lite märkligt att tala om att män blommar ut. Men inte att kvinnor gör det.

Jag tror att Blogge Bloggelito ger en relativt sanningsenlig bild av hur män (kanske inte i allmänhet, men i stor omfattning om än omedvetet) ser på oss kvinnor. Det är därför inte honom jag kritiserar. Jag förundrar mig endast över att man fortfarande år 2008 ser på kvinnlighet på det här sättet och på kvinnor i min ålder, och t.o.m långt tidigare, som något vissnat och nästan dött vad gäller sexuell attraktion.

Män får nog tacka sin lyckliga stjärna för att vi kvinnor inte ser på dem på samma sätt, för då skulle det finnas många många fler ensamma och olyckliga män än vad det gör.

Ias insiktsfulla kommentar gäller överlag. Det är väl ofta som man höjer någonting som vackert och i nästa andetag talar om något som är det fula. Inte minst sker detta när det gäller vikt. Det är antingen eller … om idealet är att vara smalt så påpekar man det fula i att vara tjock. Om idealet är mulligt påpekar man det fula i att vara smal.

Humlan

Jag har nu haft en humla ett par veckor som är totalt galen i mina blommor En ganska liten. Ingen bamsing här inte. Ja, det är den som finns på bild i andra inlägg. Här en riktig närbild.

I början blev den rädd när jag kom i närheten, men nu flyger den förbi och runt mig och jag kan röra mig bara några centimeter från den utan att den flyger. Och igår fick jag en riktig påhälsning. Den surrade kring på min arm, så jag riktigt kände vingarna mot huden. Sen flög den tillbaka till sina blommor.

Jag undrar hur ”medveten” en humla är av oss människor. De måste väl ändå veta att vi finns. De väjer ju för oss och till och med gör en påhälsning. Medveten som vi är kan den inte vara. Jag menar så att den reflekterar eller tänker – Den där är inte farlig för mig. Men att det någonstans i den där lilla lilla varelsen ändå finns en visshet om att jag inte är farlig.

Och de här tankarna har jag utan att på något sätt förmänskliga humlan.

Bloggdrevet och Frihet UPA

Klicka på bilden och se vad fint humlan lägger ihop sina vingar på ryggen!


Män är inte farliga, bilar är inte farliga, vapen är inte farliga, vatten är inte farligt, inte heller eld mm. Det är situationerna som kan bli farliga där dessa finns med. De flesta situationer blir inte farliga. Det är när något går fel som det kan bli farligt. Och för oss alla gäller att känna till när en situation kan gå fel. Det här är inte så enkelt precis. Man tar alltid en risk. Men det finns vissa situationer som kan bli farliga, t.ex. att gå igenom en tom och mörk park mitt i natten. Jag har rätt att gå igenom parken. Varför skall jag behöva gå runt den och förlora tio minuter. Men, jag kan då fråga mig – vad gör det om jag förlorar tio minuter.

Behöver jag göra den där omkörningen och köra i 120 km när jag lika gärna kan låta bli och köra ett tag i 100 km tills jag kan köra om utan risk? Gör det något om jag förlorar tio minuter.

Som bilist måste jag alltid räkna med att det finns galningar därute. De flesta är inte det. De följer regler, kanske de kör lite för fort, men tar ändå inga onödiga risker. Och om jag vet om att det finns galningar skall jag då inte få rätten att få ta eget ansvar att undkomma dem.

Det märkliga med den diskussion som blossat upp i bloggosfären är att det verkar som man inte skall få ha rätten att få ta eget ansvar att undkomma situationer som är farliga för ens hälsa och t.o.m ens liv. Om man hävdar sin rätt och utsätter sig för de här farliga situationerna utan att man ens skall behöva tänka på konsekvenserna, så ger man upp sin egen frihet och ger dem som vill en illa möjligheten att ta ifrån oss vårt liv som var så glädjefyllt och harmoniskt. Jag vill betona att detta gäller så länge det finns dem som struntar i andras rättigheter. I en annan värld, där alla tar hänsyn till varandra och accepterar andras rättigheter, ja i den världen kan vi vara precis som vi önskar vara, gå dit vi vill utan att behöva vara rädda. I den världen behöver vi inte riskera att vår livsglädje försvinner för decennier framåt. I den världen skulle vi inte behöva hävda några rättigheter.

Den diskussion som nu pågår i bloggosfären, där det finns en sida som anser att man skall ha rätt att få gå naken utan att bli överfallen och slår ner på andra för att de säger – Visst, den rätten har du, men det kanske inte är så dumt att tänka sig för ändå! I Mias blogg har jag tagit ett exempel med en polis. Han kan ju inte säga – – Du är i din fulla rätt att gå igenom parken, utan att lägga till – Men du tar en risk om du gör det, därför du kan bli överfallen.

Det är ungefär vad den andra sidan i bloggosfären säger. Ingen kan väl mena att polismannen ger dig skulden och befriar buset som kan finnas i parken från skuld. Snarare är det väl så att polisen ger dig möjlighet att ta eget ansvar. Du behöver ju inte göra som han säger. Du kan ju ta risken av principiella skäl eller för att du inte tror att det kommer hända dig. Men du kan ju göra som han säger. Du är inte villig att ta risken att bli överfallen, när den nu finns.

Är vi fria så är vi och är fria att göra våra egna val. Men vi måste känna till konsekvenserna om vi gör dem. Vi kan inte bara vara fria och sen skylla på andra när vi råkar illa ut. Polisen skulle säkerligen gå fri från ansvar för vad som händer dig. Han har ju varnat dig. Men om han ingenting sagt om risken, ja då har han begått tjänstefel. Därför det är hans jobb.

En fri människa kan inte lita på att andra med automatik skyddar henne utom de som är ålagda att göra det, polisen och när vi är barn och minderåriga våra föräldrar och skolan. Hon måste därför ta reda på saker och ting själv. Vi kan inte hävda kvinnans frihet och frigörelse om vi samtidigt menar att det i själva verket är andra som har ansvaret för vad som händer med oss. Då är vi inte fria. Då överlämnar vi allt ansvar och säger

– Vi är kvinnor och kan inte klara oss själva.

Vårt liv kan inte vara beroende av hur snälla andra är och vilket ansvar de tar. Vi behöver ta kontroll över vårt eget och det kan vi bara göra om vi tar eget ansvar i den mån vi har möjlighet till att göra det. Ibland räcker det inte. Vi råkar illa ut ändå.

Skulden kan aldrig läggas på oss, det är alltid buset och förövaren som har den. Men vi kan inte lägga allt ansvar för vad som händer oss på andra. Skuld är en sak och ansvar är en annan sak. Man kan inte blanda ihop dem, men jag tror man gör det.

Det är troligen därför jag får en länk till en bloggare som anser att jag passar i helvete för att hon ser mig som en kvinna som hugger andra kvinnor i ryggen. Därför att jag diskuterar det personliga ansvaret för vad som händer oss. Kanske av det skälet jag också blir indragen i något jag inte alls anser:

Och vad får dig att tro att tafsande skulle vara lagligt bara för att det sker på en nattklubb, och att kvinnor bör freda sig med en örfil? Vems sociala regler ser ut så? Inte mina, och inte Blondinbellas, och inte någon annan kvinna jag känner. ”Mary” tycks i och för sig tycka det, och ”Monica”, men varför skulle kvinnor förorda en lagtolkning som innebär att kvinnor (=fysiskt svagare än män) måste freda sig med våld eller acceptera att bli tafsade på? (kommentar på Bloggelitos blogg

Update 080731: Detta är uppklarat.

Och det kanske därför någon kan ge mig följande fördömande:

Är du medveten om att du ifrågasätter hennes historia och upplevelse på grund av hur du tycker att ett offer “ska” reagera? Rätt obehagligt.

Även detta är uppklarat idag 080801

Och att det troligen var därför jag fick pingbacken från Mia (som tog bort länkningen) (se mitt inlägg) Det kan ju faktiskt handla om att de läser in något som inte finns i det jag skriver.

Man förutsätter här att jag utgår från att jag tycker hur ett någon skall reagera, inte att det kanske är en uppfattning jag fått av hur många reagerar. Dessutom ifrågasätter denna kommentatör mina intentioner på grundval av en enda mening och fördömer mig utifrån hur hon själv anser att man skall resonera kring det här. (se vidare mitt inlägg och svar) J

När det gäller 17-åriga Isabella ligger ansvaret på föräldrarna att ge henne möjlighet att ta eget ansvar. Det kanske inte har skett, det kanske har skett – vi vet inget om det. Men det kan ju också vara en av de där situationerna ingen kan ha förutsett. Och det troliga är väl att det var ungdomlig aningslöshet som bidrog till att hon och väninnorna inte vände på klacken direkt när någon frågade vad de kostade.

Att få möjligt att ta eget ansvar är att få ett verktyg, som bidrar till att man kan undvika just de här situationerna som kan bli farliga för oss. Men detta fråntar inte andra skulden för vad de gör. Däremot kan vi förhindra att de tar sig friheter de inte har rätt att ta, därför att vi inte ger dem chansen.

Blondinbella och bloggdrevet

Mer om Blondinbella, eller kanske mer om bloggdrevet … läs Klokbok

Viktigt att alla sidor av en sak får spridning!

Dessutom är det ett bra inlägg Klokbok levererar.

Klokbok har gått i polemik med speciellt Blogge Bloggelito, men även vi som kommenterar på hans tråd får en släng med av sleven utan urskillning. Nu har jag skrivit ett eget inlägg som förklarar att jag inte fördömer henne. Förhoppningsvis förklarar det.

Medan jag skrev det här kom det in en pingback från en bloggare som länkar till mig om kvinnor som hugger andra i ryggen. Undrar vem som hugger!? Om det är mig bloggaren menar. Med tanke på hur många gånger jag har framfört att jag inte fördömer Blondinbella för den händelse hon varit med om finner jag detta anmärkningsvärt. Det är bättre att länka till kommentarerna i Blondinbellas blogg. [Update: länkningen är nu borttagen i blogginlägget]

Däremot ser jag faran i att hävda sin rätt i alla sammanhang eftersom det kan få många att komma in i farliga situationer, därför att andra inte anser att vi har den rätten. Jag går t.ex. inte i nationalparken i Athen mitt i natten lättklädd (går inte där alls ensam), eftersom jag då utsätter mig för risken att råka illa ut, även om jag anser att jag skall kunna gå vart som helst utan att råka illa ut. Men vad gör jag med den rätten om jag blir nerslagen, våldtagen och kanske något ännu värre. Om jag inte kände till att det var farligt, var jag dum då, Nej, fick jag skylla mig själv, Nej. Om vi vet att andra struntar i vår rätt, måste vi ta reda på var farorna finns. Som jag skrev i tidigare inlägg – det svider i själen att behöva säga att vi ibland måste avstå från vår rätt som kvinna att vistas i det offentliga rummet på våra egna villkor. Men en våldtäkt svider värre.

Vi måste arbeta för förändringar på ett annat plan än att utsätta oss själva för fara. Det enda vi åstadkommer är att ge busarna chansen att skada oss och andra att säga att vi får skylla oss själva.

Blondinbellas italienska upplevelse

För några dagar sen meddelar Blondinbella att hon blivit utsatt för ett övergrepp på en bar i Italien. Det framgick inte vad som hänt, vilket bidrog till att de flesta i förstone trodde hon blivit våldtagen. På hennes blogg är det väldigt många som menar att hon får skylla sig själv som råkade illa ut. Men de flesta reagerar över att hon utifrån denna händelse generaliserar och skriver bla:

Tyvärr kan vi inte tro att vi kan bete oss som vi gör i Svergie där, även om vi tycker att vi borde kunna. Vi kan inte gå runt ensamma med våra tjejkompisar, le mot killar eller ens vara speciellt trevlig. Tyvärr, jag vet att det är hemskt men vi måste anpassa oss tills landet själv har nått den utvecklingnivå där det är rimligt för en svensk tjej att vistas i.

Hon menar även att resebolagen skall ta sitt ansvar.

På Aftonbladet plus berättar hon nu vad som verkligen hände (se AB). Hon och vännerna fick först frågan om vad de kostade. Och därefter blev de omringade och speciellt Blondinbella, och ett sexuellt övergrepp skedde genom att en av dem höll fast henne och stoppade upp två fingarar så att det började blöda. Hon skrek och grät, lyckades komma därifrån. Men hon var livrädd.

Det här är naturligtvis en fruktansvärd upplevelse för en 17-åring (för vem som helst – även jag skulle vara skakad)

Flera har skrivit om det här bla. Bloggelito och även Mary som idag också varit och läst plus-artikeln.

Jag har väntat med att skriva då jag inte haft bilden klar för mig. Har inte vetat vad som hänt Blondinbella. Trodde däremot inte att hon blivit våldtagen på grund av följande utsaga:

På något sätt är jag glad att det hände mig och inte någon annan för jag besitter en maktposition där jag faktiskt kan försöka att hjälpa andra tjejer, att varna dom innan de reser iväg […]

Jag har svårt att tänka mig en enda kvinna som skulle bli glad över att ha blivit våldtagen för förmånen att varna andra. Riktigt så fungerar det inte med våldtäkter, trodde jag. Förtydligande på uppkommen anledning. Detta var innan jag kände till historien jag inte trodde det handlade om våldtäkt. Men genom att historien blev känd och genom diskussion/dialog med Anna Svensson måste jag tillstå att jag hade fel. Man kan reagera som Blondinbella.

Har också väntat med att skriva därför att jag inte riktigt vet vad jag skriva utan att det kan verka som om jag lägger skulden på Blondinbella. Och även om jag säger att det är en lärorik erfarenhet låter inte det heller speceillt empatiskt.

Samtidigt så finns det en förklaring till varför sånt här händer. Dålig kvinnosyn överlag, men det finns inte bara i Italien. En förenklad syn på kvinnan – en kvinna som är fri att klä sig som hon vill, bete sig som hon vill, flirta med vem hon vill kan ses som en fri kvinna i en situation och som en hora i en annan. Men detta gäller ju inte bara i Italien. Man kan som kvinna alltid befinna sig på fel plats vid fel tillfälle och råka illa ut.

Jag anser inte att någon som råkar illa ut har varit dumma eller får skylla sig själva. När hon har haft otur i rent oförstånd.

Men, Blondinbella ger uttryck för något mycket klassiskt. Att ge alla skulden för vad några gör. Göra sin egen upplevelse till något som omfattar ett lands kultur. Man upptäcker skörheten i fördomsfriheten. Man kan bara vara fördomsfri så länge man inte själv råkar illa ut.

Det är svårt men nödvändigt att säga följande: Vi kvinnor har rättigheter, men tyvärr måste vi frånsäga oss vissa av dem för att slippa råka illa ut. Aj, nu var det sagt och det svider i själen. Men en våldtäkt svider ännu värre.

Sanningen om drunkningsolyckan i Italien

… om händelsen med de båda romerna där bilden visade oberörda turister som inte ansågs bry sig om att två flickor drunknat. Det man ser är att två stycken sitter och att en tittar bort mot kropparna eller fotografen.

Läs mer här: Micke J Barczyjk om Borgmästare anklagar världspressen…

Det lät väldigt märkligt, tyckte jag (se AB) och (DN) och jag är glad över att han luskat reda på det verkliga förhållandet.

Många italienare frågan nu pressen som så hjärtligt granskat tragedin: vad skulle de själva göra annorlunda om de var på stranden under händelsens förlopp? Nå, vad skulle du själv gjort?

Vad jag själv skulle ha gjort?

Antingen gått därifrån men troligen suttit kvar i en känsla av att inte vilja lämna flickorna ensamma. I någon slags respekt för det som hänt kanske när hoppet var ute. Det är svårt att veta faktiskt.

Det jag undrar är hur man skall reagera för att inte verka oberörd. Chock har ju ofta en stelhet över sig.

Barnfria zoner

Nio av tio säger nej till barnfria zoner, men ändå känner sig föräldrar med barnen i vägen. (se SvD). Ibland tror jag hela centrala Aten är en barnfri zon. Man ser aldrig något barn ute och inte heller kvinnor med barnvagnar. Tror inte jag har sett en barnvagn under all den tid jag varit där. Men där handlar det nog mer om biltrafiken och luften och om trängseln i det centrala Aten. Tror inte man kommer in i en buss med barnvagn. Det är ett konststycke att överhuvudtaget gå i Aten ännu mindre ha en barnvagn fram sig. När det tillochmed står bilar på trottoarerna. Lättare att ta barnet i famnen och gå. Men kanske också en del av kulturen. Jag tänker inte på det förrän det här kommer på tal. Jag tror London hade ett förbud för sina barn och ungdomar en tid också.

Men barnfria zoner för att barn stör eller föräldrar som tar för stor plats med sina barnvagnar. Nej. Absolut inte!. Vi kan inte ha zoner för allt.

Men viktigt är att barnföräldrar inser att de inte kan komma in vart som helst, när som helst liksom vi andra inte kan det. Är det fullt på en buss får vi vänta tills nästa. Vi kan inte tränga oss in. Och här kan jag väl säga att en del föräldrar ser som sin förbannade rätt att få göra det, även om andra får stå ihopklämda så de knappt för luft. Och då kan det ibland uppstå tumult, samt ge ett intryck av att andra tycker de är i vägen. Men oftast har jag uppfattat att det är föräldrarna med sina barnvagnar som anser att vi är i vägen och vi skall faen i mig flytta på oss.

Jag tror allt har förändrat sig, men det fanns en tid då man fick kasta sig ut i gatan när det kom en eller två barnvagnar i bredd, därför att de inte gav plats åt mötande.

Barnen skall ha rättigheten att vistas vart som helst, men föräldrarna har ingen självklar rätt för att de har barn med sig. Och byta blöjor offentligt. – Vad i helsike. Föräldrarna kanske är vana vid sitt lilla barns bajs, men andra är det inte. Amma offentligt – ja, vad sjutton, det går väl an. Samtidigt förstår jag inte varför man inte kan gå undan. Om jag vill byta kläder går jag undan. Inte sitter jag vid ett bord och byter en tröja. Men stör mig, nej varför det. Barnet skall väl också ha rätt att få äta bland folk.

Det offentliga rummet är till för alla. Vi kan inte utestänga folk och skapa zoner för allt. Det gör vi redan men vi måste dra gränsen någonstans. MEN eftersom det offentliga är till för alla, måste alla också ta hänsyn. Inte bara gå utan att väja som om de ägde trottoaren.

Om jag som rökare står fem meter från en busshållplats och röker kan inte någon komma och ställa sig bredvid mig och kräva att jag skall släcka cigaretten. Likaväl som jag inte kan gå in och ställa mig bland alla och tända en cigarett. Tål man inte att någon röker skall man inte ställa sig bredvid. Om det finns möjlighet att stå fem meter ifrån.

Inga barn eller föräldrarfria zoner, men HÄNSYN.. Det verkar som om vi har glömt att det går att lära sig det. Och därför inför vi Fria Zoner istället. Och vad vi gör då är att vi bara kräver vår egen självklara rätt att vistas i det offentliga rummet, men inte andras.

Men det finns en zon som skall vara barnfri.

På Atens flygplats satt jag i rökavdelningen ensam vid ett litet bord. Det kom fram en mamma med två flickor i tio års åldern. Hon frågade om hon fick sätta sig för det var ledigt framför mig, men bara en stol.

– Men jag röker, sa jag och visade upp cigaretten och nickade åt flickornas håll.

– Men det gör jag också och det är därför jag vill sitta här.

– Men, sa jag.

– Så du vill inte att jag skall sitta här.

– Men, sa jag igen. Det är inte frågan om att jag inte vill, utan att jag då måste flytta på mig. Och jag har precis fått det här bordet. (en plats där det inte fanns något barn i närheten)

– Men varför det?

– Jo, för jag sitter inte och röker vid samma bord som barn.

Jag vet inte om hon förstod min invändning. Hon försökte övertala mig, men jag upprepade mitt skäl. Hon gick efter ett tag och ställde sig längre bort ihop med sina barn och rökte. Men hon blängde inte ilsket eller så. Sen försvann hon. Jag har rätt att röka där det är tillåtet, men jag har rätten att få slippa röka ihop med barn. Men på flygplatserna är det svårt att undvika det. På Rodos flygplats stod och satt flera barn i rökrutan. Jag försökte stå så långt ifrån som möjligt. Barn skall inte vistas i dessa rökiga utrymmen på flygplatserna.

Låt folk få gifta sig

… med den dom älskar eller av vilket skäl de än vill gifta sig. (SvD) Sen om det är en man/kvinna, kvinna/kvinna eller man/man eller  har väl ingen betydelse. Jag tror inte Gud förpassar de som gift sig med samma kön till något mörkt ställe, utan ser nog mer på hur de har levt sina liv. Om Gud nu finns.

Och jag förstår inte Göran Hägglunds förslag:

Man kan tänka sig att det par som vill manifestera sin kärlek gör det genom att registrera det hos en myndighet och sedan ordnar man de festligheter man själv vill. Antingen hemma eller att man går till kyrkan och säger att man vill ha en ceremoni. Då tror jag att man har löst konflikterna som ligger i lagstiftningsfrågan, säger Göran Hägglund.

Hans andra modell går ut på att man jämställer äktenskapslagstiftningen och partnerskapslagen och samlar dem under en gemensam samlevnadsbalk. På så vis behöver inte äktenskapslagstiftningen ändras.

Vad är det man brukar säga – och störst är kärleken!

Skall vi ändra på det och säga – och störst är kärleken till den typ av kärlek Kd har bestämt skall råda. För mig har det ingen betydelse alls vilka som ingår äktenskap – det är dessutom överreklamerat i nuvarande form, som jag ser det. En institution skapad av människan ….

Äktenskap mellan man och kvinna är en tradition som en överväldigande del av folket står bakom, säger riksdagsman Mats Odell. (se SvD)

Om vi accepterar homosexualitet, så skall vi väl också acceptera att dessa par får ingå äktenskap på lika villkor.

Tidigare inlägg

Att älska i nöd och lust

Nästan inte bättre här

Se här hur folk reagerar när en 78-åring blir påkörd av en smitare. se AB

Men, vid några tillfällen har jag varit med om liknande – att ingen bryr sig om någon som ligger på gatan. En gång i rusningstrafiken låg en man vid en busshållplats där det kom bussar var femte minut, minst. En annan gång var det en man som försökte få hjälp att komma upp. När jag talade med chaufförerna och speciellt spärrvakten sa han att det inte var hans bord. När jag ringde polisen var det ingen mer än jag som hade ringt. Varför larmade inte busschaufförerna? För mig tog det ett tag innan jag kom till en telefon. Det var före mobiltelefonernas tid.

Min mamma försökte länge få någon att springa och ringa till ambulansen då en person blivit skjuten i magen. Folk gick bara förbi. Trots att hon bad dem ringa. Hon kunde inte lämna honom. Hon såg innan hon själv kom fram att folk hade gått förbi, trots att han bett om hjälp, för det var vad han bad mamma om.

Själv råkade jag ut för att av trötthet ramla ihop på gatan i Abisko. Jag satt intill vägrenen vid en korsning. Ingen stannade. Det var inte en plats man sätter sig och vilar på om det inte är något speciellt. Jag har ramlat i en trappa och gjort mig väldigt illa och det har tagit tid innan någon frågat om jag behövt hjälp. Nu har vi tack och lov mobiltelefoner, så vi kan ringa själva.

Möjligen reagerar vi bättre om det är så uppenbart som på övervakningsfilmen. Hoppas det!

Genombrott

Polisen har nu övervakningsbilder som är graverande och kvinnan från Tyskland är nu återigen gripen. (SvD) Om det visar sig vara helt riktigt att de fått tag i rätt person börjar hela vidden gå upp. Det är som om man kan hålla det ifrån sig så länge man inte vet vem det är. På avstånd har allt känts så overkligt att någon kan göra en sådan sak.

Det är positivt att det här kan klaras upp så fort som möjligt, för alla parter.

Mamman har nu vaknat och kan säga några ord. Det är bara att hoppas på att hon kommer bli återställd så snart som möjligt. Det övriga hon får kämpa med, dvs. vetskapen om att barnen har avlidit, vill jag inte ens försöka tänka mig in i.

Tragiskt är också dubbelmordet som hände någon vecka senare. Sambon har erkänt dråp, men inte mord och är nu häktad, och man undrar hur något sådant kan hända, när livet verkar se ljust ut för människor.

Morden i Surahammar är ett fall i raden av kvinnomord och mordförsök som inträffat de senaste två veckorna. Tre barn har fått sätta livet till. Polisen arbetar intensivt med att lösa barnamorden och mordförsöket på mamman i Arboga. Brutala kvinnomord har också inträffat i Eskilstuna och Gävle den senaste veckan. (se SvD)

I do for money

Såg ett intressant kort reportage från Thailand och lyssnade på en intervju med Åsa Olsson i söndagens Nyhetsmorgon. (se Intervjun) En artikel finns också om hennes projekt (se Prostitutionen får ett ansikte)

Just våra djupt rotade, omedvetna fördomar är vad Åsa Olsson främst vill utmana och förhoppningsvis skapa debatt kring. Något som kommer fram ännu tydligare när hennes pjäs med samma namn sätts upp på Teater Scenario i vår. Pjäsen kretsar kring mötet mellan en västerländsk journalist och en thailändsk sexarbetare och bygger naturligtvis på hennes egna erfarenheter.

Den 4 maj kommer TV4 Fakta sända dokumentären och jag hoppas den inte krockar med något jag måste göra. För de korta sekvenser som visades fick mig intresserad av att höra mer av människorna bakom prostitutionen, om varför, men kanske mest om att de hade gjort ett val.

Åsa Olsson som jobbade som hjälparbetare efter Tsunamin kom då i kontakt med prostitutionen som trots katastrofen fortfarande hölls igång med sänkta priser mm.

När de ”vanliga” turisterna flydde fältet fanns en grupp män kvar som trots misären fortsatte att leva livets glada dagar på ölhallar och barer. Priset på sexuella tjänster sjönk drastiskt, vilket utnyttjades.

Kvinnor Åsa Olsson har talat med är dem som säljer sex till västerländska turister.

Våld i en relation

Det är aldrig okey med våld i en relation, hur mycket man älskar en person eller om han inte kan hjälpa sina våldsamheter. Därför ställer jag helhjärtat upp på svaret SvDs psykolog ger.

Mitt råd är alltså att avsluta relationen. Det främsta skälet är våldsamheterna. Det andra är att du vill kyssas och kramas, vilket är helt naturligt, men det vill inte han. Acceptera det du ser och förhåll dig till det och inte till en skulle-vilja-att-det-var- bild.

Det måste ändå kännas grymt för denna unga kvinna att behöva förhålla sig till realiteten och lämna den hon älskar. Men jag tror att den kärlek hon känner idag till slut kommer dö. Speciellt med tanke på att kyssar, kramar och sex är uteslutet, vilket hon själv nämner. Det behöver inte ens förekomma våldsamheter för att kärleken skall dö under sådana omständigheter.

Trist, men sant!

Ett evigt dödande…

Det händer så mycket i vår värld. Varje dag dödas folk i världen och från Irak får vi ständiga rapporter  … Och när det då händer ett mord i Sverige, blir det många skriverier. Folk uttrycker sin sorg. Andra förundras och kallar dem för hycklare och att de bara tänker på sig själv i grunden; de anses gråta över sig själva.

Men jag tror att det är omöjligt att känna någonting för dem som har dödats i Irak under årens lopp och för de som fick sätta livet till i dag (se SvD) om man inte kan känna för okända människor som finns i ens bostadsområde eller i sitt eget land.

Hur är det möjligt att känna för människor i Irak om man inte ens kan känna för sin granne som fått hela sitt liv sönderslaget på grund av en mördare.

Jag tror inte att vi kan börja med att ta in, och/eller identifiera oss med människor som lever i Irak. Men vi kan börja identifiera oss med dem vi har nära. Genom den identifikationen lär vi oss också att bry oss om andra, helt okända.

Jag har läst bloggar från Irak och det är som att läsa bloggare i Sverige. Man får en inblick i enskilda människors öden och kan lära sig en hel del.

Självmordsbombare är något ingen kan skydda sig ifrån. Ruggigt!

Vems är skulden?

Jag har svårt att släppa turerna kring morden på de två små barnen och mordförsöket på mamman i Arboga. (SvD) Det finns minst sagt en tråkig tendens som utbreder sig. Och det gäller inte bara i det här fallet utan gäller även andra brott. Tendensen är att ge andra än gärningsmannen skulden. Inte minst har vi sett att detta skett när det gäller Kungsholmsfallet. Då de som åtalats vill ge Riccardo skulden. Om inte han hade, så hade inte dom …

Det finns röster på Internet som menar att det som hänt i Arboga är den nuvarande sambons fel. Det konstaterar man innan man ens vet om den 31-åriga tyskan kvinnan är skyldig. Och varför är det hans fel. Jo, för att han skrev blogg om sin lycka med den nya familjen. Summa summarum. Om man visar att man är lycklig riskerar man att få sin nya familj mördad på ett brutalt sätt. Försiktighet är väl en dygd. Självklart, men även om det finns många som är godtrogna och berättar allt om sig på Internet och därmed också ger information till f.d. flick- eller pojkvänner som känner sig svikna eller hämndlystna, kan det aldrig bli den godtrognas fel.
Det finns en föreställning om att vi framkallar brott genom vårt sätt att tänka, bete oss, tala om saker och ting. Jag menar att vi inte kan dra sådana slutsatser. Det innebär att vi gör dem som drabbas delaktiga. Vi kan förklara att en viss typ av beteende eller vissa typer av handlingar blir brott därför att vi bestämmer oss för att kriminalisera något, t.ex. sexköp, men inte att en person eller ett samhälles värderingar, framkallar själva handlingen. Däremot kan en värdering understödja en viss typ av kriminella handlingar. Kanske är det därför viktigt att fokusera på att det är brottet mer än värderingarna som skadar andra och på sätt förändra värderingarna.

Försiktighet på nätet är en dygd. Men hur mycket en person än skriver i sin blogg om sin nya lycka som ex-partnern kan ta del av, kan man aldrig lägga skulden på den som drabbas. Vi kan aldrig lägga skulden på den nuvarande sambon, om det är denna 31-åriga kvinna som är mördaren. Om det funnits en hotbild mot honom och den nya familjen hade han säkerligen inte skrivit blogg alls. Men när man tar del av innehållet kan man inte se någonting som tyder på att en hotbild har funnits.

Om man som bloggare skriver ner den tidigare partnern eller avslöjar saker som bör vara utanför offentligheten och kanske till och med lämnar ut namnet, ja då kan man sägas vara delaktig. Men att det skulle finnas en stor risk med att berätta om sin lycka, därför att man har en expartner som eventuellt kan läsa om den, kan man inte begära att någon vanlig person skall kunna inse. Inte ens experterna kan förutsäga att något som har hänt nu skall ske. Det finns många olyckliga, bedragna och hämndlystna expartners som aldrig skulle begå mord. Allraminst döda två små barn. Vem som är psykiskt instabil är inget för en lekman att kunna avgöra.

Den som är åtalad vill alltid skylla ifrån sig. Och jag menar att om samhället börjar ge de gemensamma värderingar alltför stor betydelse för framkallande av brott, så riskerar man friskriva huvudansvaret gärningsmännens har att låta bli. Om någon slår eller provocerar, är det inte nödvändigt för den andra att slå tillbaka. Alla har ett val att låta bli. Man kan inte säga – Om inte du, så skulle inte jag … utan att inse att man är lika skyldig till utgången som om man utdelat det första slaget själv. Vet inte om jag ens tycker att det är en förmildrande omständighet. Om det inte handlar om att man känner sig hotad till livet.

Men försiktighet är dygd. Och man skall inte som polisens IT-expert sa på TV4 i morse lägga ut för mycket information om sig själv, sin familj, sina vänner och bekanta. På vanliga nätet omfattas det av PUL. Men det här gällde speciellt Facebook. Men intressant i det här fallet, om det nu är den här misstänkta kvinnan som begått brottet, är om man någonsin kan få veta om det hänt ändå.

Uppdatering

Den 31-åriga kvinnan har nu släppts i brist på bevis. Om det inte är hon, vem är det och varför? Nu är dock inte den svenska åklagaren ense med den tyska försvararen.

– Hon är fri. Bevisen håller inte och hon fick åka hem vid midnatt. Det finns ju inte tillräckliga bevis och det har varit min uppfattning hela tiden, säger Brettschneider till Expressen på nätet.

Nekar fortfarande, trots stärkta misstankar

Den 31-åriga kvinnan som nu är misstänkt på sannolika skäl, nekar fortfarande, vägrar svara på frågor och vill inte frivilligt resa till Sverige, se SvD.

Jag försöker sätta mig in i hur jag skulle reagera om jag blev misstänkt för ett brott som det här utan att ha gjort det. Tror inte jag skulle vägra svara och/eller låta bli att åka till det land det har skett och jag själv har vistats under tiden för mordet. Skulle jag inte göra allt för att berätta vad jag gjorde, var jag befann mig någonstans?

Kvinnans förhållningssätt om man får tro tidningarna är märkligt och bekräftar snarare än eliminerar misstanken mot henne. Men det kanske bara är gammal unken psykologiskt struntprat. Det finns ju oskyldiga människor som har vägrat svara på frågor, därför att de är oskyldiga och känner sig förnedrade. Bevisbördan ligger på andra .. Nåja, hur det än ligger till, så får vi hoppas att det här löser sig.

Men för familjen, för sambon och mamman blir inte livet som de tänkt sig bara för en vecka sen. Idag skulle de ha haft inflyttningsfest i sitt nya hem. Det går att läsa om i sambons blogg daterat den 14 mars, alltså tre dagar innan det skedde. Jovisst ja, det blev något annat istället. De hade inte en aning om hur livet skulle förändras …

Och i Tyskland sitter en kvinna misstänkt för det dom flesta anser vara det värsta brottet mot enskilda människor.

Ny misstänkt, kvinna eller man?

Den 28-åriga pappan är nu avförd från utredningen om mordet på det två barnen och mordförsöket på mamman. (se SvD och AB) En psykolog gick ut i går (här) och lade fram sin teori om varför pappan gjorde det. Hennes blogg kan ha triggat honom att begå detta brott menar psykologen, då hans utanförskap kan ha ökat på grund av att bloggen innehåller detaljer om hennes nya liv. Kanske sådana förklaringar av experter kan läggas fram NÄR man fått reda på vem som gjorde det.

En annan person är nu misstänkt och polisen är förtegen om detaljerna, men ännu inte gripen utan söks i hela Sverige. Kvinnan har ännu inte kunnat höras. Hennes egen berättelse skulle ju kunna sprida lite ljus över vad som hänt och vem som gjorde det.

Pappan då. Han är chockad över det som hänt (se AB)

– Först fick han veta att hans barn var mördade och sedan att han var misstänkt för att vara förövaren. Det är ett fruktansvärt trauma han har blivit utsatt för, säger 28-åringens advokat, Kari Skönebrant.

Intressantast är att polisen inte utesluter att det kan vara en kvinna som begått morden. Är det en kvinna man söker, eftersom man nu skriver att en person söks.

Polisen utesluter inte att mördaren kan vara en kvinna. Skadorna på de tre offren är enligt Aftonbladets uppgifter sådana att de kan ha orsakats av någon utan avsevärd kroppsstyrka.

Det skulle vara intressant att höra vad psykologen har att säga om varför en kvinna skulle kunna begå ett sådant brott. Detta utan att peka ut någon speciell.

Uppdatering

Ser precis nu kl. 13.12 att det enligt DN som fått uppgiften från Vlt.se, är en kvinna som söks.

En självklarhet

Barnbidraget skall bli jämställt (se SvD) vilket från början var ett socialdemokratiskt förslag, enligt TV-nyheterna, Men vi får inte glömma bort att det är till för barnet, inte föräldrarna. Så för de föräldrar som har delad vårdnad är det väl en självklarhet att det delas upp eller i varje fall att den förälder som man nu betalar ut det till använder bidraget till vad det är till för – kostnader för barnet.

Om nu män klagar över att kvinnor inte delar med sig, kan det betyda att de får stå för kostnader själva när de har hand om barnet. Vilket är helt fel. Även om barnet är hos pappan, skall det tas från barnbidraget även om det betalas ut till mamman. Om man gör på annat sätt, har man nog totalt missförstått vad bidraget är till för.