Vi kände inte varandra, men jag läste hennes blogg.
Nu finns hon inte längre och det gör mig ledsen.
Det gick väldigt fort.
Allt gott till hennes familj.
Hennes dotter har skrivit om sin mamma, men jag orkar inte läsa allt idag.
Det berör mig.
om den sista tiden och om hur livet förändrades.
Det är mycket svårt att inte beröras … genom Mymlans blogg har jag nu fått veta att en av bloggarna Alter Ego som jag läst ganska ofta tyvärr fått ett mycket tråkigt besked. Jag känner henne inte alls (hon känner troligen inte alls till mig) och avstår från att ge någon kommentar i hennes egen blogg, då jag inte kommenterat tidigare mer än någon enstaka gång. Stor önskan om att allt kommer gå bra har jag.
Genom Deeped har jag kommit in på en blogg som jag verkligen blev tagen av. Inte minst av att man två år efter hennes död fortfarande kommenterar. Tre hundra kommentarer som berättar en historia, som innehåller allt. Läs dem och förundras. HÄR
När man först kommer in i bloggen, ser det ut som vilken blogg som helst … ett inlägg daterat den 13 juni. Men man uppfattar kanske inte att det står 2006. Efter att ha läst kommentarerna och man blivit klar över vad som hänt genom dessa och man tittar återigen på inlägget och bloggen, så framstår vad som hänt klart som kristall. Ett avslut, men ändå skapar det en väntan — på att bloggägaren skall skriva ett inlägg igen.
Det är som om döden blir så synlig att det är svårt att värja sig.
Det är som att få en stor jävla snyting rakt i ansiktet.
Med anledning av Arbogarättegången (se SvD)
När min mamma väntade sitt första barn syntes det knappt. Ingen visste eller såg att hon var med barn. Ljög min mamma. Det har jag svårt att tänka mig. Min syster föddes. Och hon ljög inte om att hon hade mage då hon bar oss andra. För då syntes det och speciellt när hon bar mig.
Det finns kvinnor som inte ens har vetat att de varit med barn förrän under den sista månaden. Det har t.o.m. hänt att någon inte vetat förrän barnet kommit. Ljuger dom?
Den tyska kvinnan kan ha ljugit om att hon väntat ett barn. Men att förlita sig på vad andra såg eller inte och säga att om de inte såg att hon var det, så ljuger hon. Sen kan man fråga sig varför man gör så stor affär av detta. Hon är väl i så fall inte den enda kvinnan som har ljugit om en graviditet. Gör det henne till en mördare.
Egentligen är det märkligt att så många kan tro på Gud, om man inte ens kan tro på oförklarliga saker i vardagen. Guds existens är ju märkligare än att det inte syns på vissa kvinnor att de väntar barn.
Det är mycket i den här rättegången som avslöjar mycket fördomar, föreställningar och en vilja att se allt vad den åtalade säger som lögner. Framför allt visar det vad man tror gör en person till mördare. Man har dömt ut henne på förhand. Och så förundrar man sig över hennes beteende i rätten.
Hon kan vara skyldig. Men det är ingen som vet det än!
Vi kan väl vänta tills vi vet!
Vittnen kan inte säga om den person som strök omkring utanför huset är en man eller kvinna. (se SvD)
Jag förstår inte hur man skall kunna döma överhuvudtaget och då undrar jag – varför en rättegång. Jag menar om man inte ens kan fastställa könet på gärningsmannen eller om den dom såg verkligen var denna.
Varför talar man så lite om våldet som hon utsatte sig själv för. DET kan jag tycka är alarmerande vilket jag skriver i tidigare inlägg. Varför bygger man ett åtal på fördomar, föreställningar och annat som inte går att relatera till våld och mord på samma sätt.
Jag vill betona att det här inte är något försvar för den tyska kvinnan. Kan inte alls avgöra om hon är skyldig eller inte. Snarare är det en markering om att mycket som tas upp visar vad många tror skapar en mördare än vad som eventuellt gör det. För om vi visste det, skulle vi väl kunna förhindra att någon blir det.
Jag har följt förhöret med den tyska kvinnan på nätet – ord för ord (se SvD). Har dock lagt märke till att det skiljer sig från exempelvis SvD och Expressen, och det är viktigt att betona det. Ingen kritik eftersom detta skrivs fortlöpande. Men vi kan inte vara säkra på vad hon egentligen sa ordagrant eller hur hon sa det heller. Min tolkande analys är utförd på basis av en återberättande källa.
Ett exempel är när kvinnan sa att åklagaren inte skulle ta allt hon sagt i förhören på allvar. Åklagaren frågar om det var lögner. Först svarade hon ja, sen tillrättalade hon detta och menade att hon inte sagt allt på grund av att hon inte visste att hon behövde. Hon menar att det inte är lögner eftersom motivet att ljuga inte fanns. Tidningarna skriver att hon ljuger. Åklagaren lägger ord i mun på henne och frågar om det var lögn. Hon sa aldrig själv att hon ljög.
Det finns en del saker jag funderar på –
och på vilket sätt detta visar att en person är kapabel till att begå mord på två små barn och mordförsök på mamman och vad detta visar.
Eftersom man inte har någon teknisk bevisning riktar man in sig på trovärdighet och på graden av svartsjuka. Man använder sig av frågor som jag tror ingen av oss skulle ha möjlighet att besvara på annat sätt än vad hon nu har gjort och man tar ut vissa saker hon har skrivit som om detta skulle räcka för att fastställa att hon drevs av hat och svartsjuka som skulle leda till att hon var kapabel till att utföra brottet.
När jag så resonerar kring det här, försöker jag inte avgöra om hon är skyldig eller inte.
Kravet på detaljminne
Jag har ingen som helst aning om vad jag gjorde den 17 mars. Kanske var det en vanlig dag, kanske inte. Men om jag blivit sedd hos någon som jag tidigare haft en relation till och denna person har blivt misshandlad eller mördad. Ja, då måste jag försöka rekonstruera dagen, speciellt om jag är oskyldig. Det kan även hända att jag blandar ihop händelser och dagar eller tar fel, ändrar mig, justerar mm. Om jag vore skyldig, skulle jag nog kunna redogöra för en totalt trovärdig historia. Då visste jag troligen var jag gjorde i detalj.
Men nu var det ingen vanlig dag, ens för den tyska kvinnan. Hon var i ett annat land och i ett speciellt ärende.
Vid två tillfällen har jag denna sommar varit i Linköping. Den ena gången startade jag resan kvart i sex och den andra vid etttiden, tror jag – är lite osäker. Första gången körde jag fel, den andra gången samma väg. Den första gången fick jag parkera 5 minuter utanför hotellet på en affärsägares parkeringsplatser, vilket jag ett otaliga gånger tidigare. Den andra gången fick jag gå in och sätta mig i bilen igen och ställa bilen framför hotellet och sen göra om samma procedur för att komma in garaget.
Men vad kostade ölen jag köpte och varför just den och inte de andra sorterna jag tittade på. Köpte jag en tidning och vad stod det i den. Vad var det för program på TV den kvällen. Hur mycket var klockan då jag bestämde mig för att sova. När somnade jag. Vilket väder var det? Hur såg personalen ut osv.
Ölen kostade 45 kronor och jag valde den för att det var minst i den. Ja jag köpte en tidning, men kommer inte ihåg vad som stod i den. Inte heller vilket program. Inte heller hur mycket klockan var osv. Men om jag varit skyldig till något, skulle jag säkerligen komma ihåg varenda detalj
Nåväl, I stora drag kommer jag nog ihåg, men frågan är om jag skulle komma ihåg allt det här om jag blev förhörd gång på gång och någon hela tiden skulle försöka spräcka det jag har att berätta om. Jag ställer mig frågande till om åklagarens strategi verkligen kan visa på hur trovärdig en person är. Utom att faktiskt få de flesta att tro att det har något med trovärdighet att göra.
Det finns andra tillfällen då vi kan komma ihåg i detalj och det är när vi vet att vi är övervakade/uppmärksammade och skriver dagbok just därför. Det behöver inte betyda att vi är skyldiga utan att vi har en strategi för att kunna försvara oss.
Svartsjuka/psykisk/mental instabilitet
De flesta av oss har nog blivit svikna, avpolletterade, lurade någon gång i livet. Det känns aldrig kul. De flesta gånger kan vi säkerligen gå vidare, men om det händer gång på gång kanske det till slut når en punkt då det slår över. En utomstående person kan tro att personen är störd. Och jag kan hålla med om att en person kan vara skadad som skriver saker som den tyska kvinnan gjorde, och att det fanns en viss besatthet. Men räcker detta för att konstatera att det var detta som drev henne till att utföra detta bestaliska mord. I så fall är vi väl alla potentiella barnamördare, för allt känsloutspel kan ju uppfattas som stört, speciellt i ett land där känslor inte är tillåtna som överstiger en viss grad av uttryck.
Det jag däremot kan se som en indikator är att hon utövade ett så kraftigt våld på sig sjäv att vårdpersonal inte kunde förstå att människan som burit dessa kläder var vid liv. Men inte ens det räcker eftersom många kan skada sig själv oerhört utan att kunna kröka ett enda hårstrå på en annan persons huvud. Men i det här fallet kan man ändå säga att man nog måste tappa greppet totalt och vad säger att det inte är möjligt när det gäller andra. Kanske bara en tillfällighet att det var sig själv hon angrep. Det här ser jag som en risk och kan betyda att hon är kapabel.
Men att läsa och ta ut vissa saker som skrivits i en dagbok och be henne förklara dem, och hon inte kan det, är att ta till i överkant. Nu är det iofs vissa utkast som vi får ta del av. Vi kan inte se dem i sin helhet eller i sitt sammanhang. Om vi fick läsa hela dagboken kanske vi också se dessa meningar som relevanta.
Relationens styrka
De träffades på Kreta och det var uppenbarligen passionerat. Troligen en semesterflirt för sambon, men inte för den tyska kvinnan. Hon tog det på allvar, åkte till Sverige flertalet gånger och trodde på relationen. Och hon kunde inte förstå att tystnaden från honom betydde att det var över. Det här är väldigt vanligt. Den ena parten låter bara bli att höra av sig och förmodar att den andra förstår. Men jag har själv varit med om att en tids tystnad inte alls behöver betyda att någonting är över. Det är väl andra tecken som måste finnas med för att någon skall förstå. I efterhand verkar den tyska kvinnan ändå förstå att de fanns där. Men hon säger själv att hon inte förstod det då. Hon säger dock att hon mådde dåligt av andra skäl, men att hans ”svek” fick henne att må sämre.
Och så fungerar vi väl alla till mans. Vi ser tecknen efteråt då vi tolkar någonting historiskt. Då kan vi se mönstren och säga till oss själva. Men, att jag var så blind.
En del kanske tvivlar på att en person som tar en semesterflirt så allvarligt är riktigt frisk. En del kanske anser att en person är störd. Och ja, kanske det. Men troligen skadad av sin egen historia. Men, betyder detta att personen är kapabel till att begå ett sånt här brott.
Den tyska kvinnans uppträdande i rätten
Det har reagerats på att hon skrattar och att hon trotsar åklagaren. Jag har inte varit med om det här heller själv och därför är det svårt att veta hur jag skulle reagera. Men jag tror jag skulle vara arg på att någon överhuvudtaget skulle sätta mig i den här situationen.
Experter har uttalat sig om det här och menar att folk som hamnar i den här situationen reagerar olika. I allvarets stund kan en del skratta.
Visst är det otroligt att den tyska kvinnan skulle kunna vara i Arboga samma dag som morden skedde, ha relation till sambon till kvinnan som blev utsatt för mordförsök och vara oskyldig. Efter att ha tittat på otaliga avsnitt av 48 timmar som undersökande journalister har granskat brottsfall, så kan sådant faktiskt hända. Man riktar in sig så mycket på en enda person att man inte ser det som finns framför näsan på dem. Därför att man är så övertygad om att ha fått tag i rätt person.
Och om det är så i detta fall, ja då är det som den tyska kvinnan säger – att det bara är hon som vet att det går en mördare fri därute, medan hon sitter anklagad oskyldigt misstänkt.
Det skall bli intressant att se hur det här kommer att sluta. Jag tror dock att hon blir dömd och det troliga är att hon är skyldig. Åklagarens förhör har emellertid inte övertygat mig om att det är bortom allt rimligt tvivel.
Andra som skrivit om detta är Mamman och Feel in the blogg
Avslutningsvis vill jag sända några ord till barnens föräldrar och sambon om att de är fantastiska som orkar sitta där dag och ut och dag in. Det går inte att sätta sig in i hur de klarar av det, då de är övertygade om att det är rätt person som är misstänkt.
… att läsa om pappan till barnen i Arboga och hans berättelse och upplevelser som misstänkt för att ha berövat dem livet och tiden på häktet. (se SvD)
Jag vill inte ta del av det, men samtidigt känns det som ens förbannade skyldighet att ta till sig något av den känsla dessa föräldrar måste uppleva. Samtidigt som jag inser att det inte lättar deras börda ett enda dugg. Ibland önskar man att sorgen kunde delas upp.
Att förlora ett barn är ju alltid mycket tragiskt – föräldrars värsta mardröm – att förlora sina barn på ett brutalt sätt, måste vara oerhört plågsamt. Det gäller ju även Englas föräldrar.
Hur står man ut?
Klicka på bilden och se vad fint humlan lägger ihop sina vingar på ryggen!
Män är inte farliga, bilar är inte farliga, vapen är inte farliga, vatten är inte farligt, inte heller eld mm. Det är situationerna som kan bli farliga där dessa finns med. De flesta situationer blir inte farliga. Det är när något går fel som det kan bli farligt. Och för oss alla gäller att känna till när en situation kan gå fel. Det här är inte så enkelt precis. Man tar alltid en risk. Men det finns vissa situationer som kan bli farliga, t.ex. att gå igenom en tom och mörk park mitt i natten. Jag har rätt att gå igenom parken. Varför skall jag behöva gå runt den och förlora tio minuter. Men, jag kan då fråga mig – vad gör det om jag förlorar tio minuter.
Behöver jag göra den där omkörningen och köra i 120 km när jag lika gärna kan låta bli och köra ett tag i 100 km tills jag kan köra om utan risk? Gör det något om jag förlorar tio minuter.
Som bilist måste jag alltid räkna med att det finns galningar därute. De flesta är inte det. De följer regler, kanske de kör lite för fort, men tar ändå inga onödiga risker. Och om jag vet om att det finns galningar skall jag då inte få rätten att få ta eget ansvar att undkomma dem.
Det märkliga med den diskussion som blossat upp i bloggosfären är att det verkar som man inte skall få ha rätten att få ta eget ansvar att undkomma situationer som är farliga för ens hälsa och t.o.m ens liv. Om man hävdar sin rätt och utsätter sig för de här farliga situationerna utan att man ens skall behöva tänka på konsekvenserna, så ger man upp sin egen frihet och ger dem som vill en illa möjligheten att ta ifrån oss vårt liv som var så glädjefyllt och harmoniskt. Jag vill betona att detta gäller så länge det finns dem som struntar i andras rättigheter. I en annan värld, där alla tar hänsyn till varandra och accepterar andras rättigheter, ja i den världen kan vi vara precis som vi önskar vara, gå dit vi vill utan att behöva vara rädda. I den världen behöver vi inte riskera att vår livsglädje försvinner för decennier framåt. I den världen skulle vi inte behöva hävda några rättigheter.
Den diskussion som nu pågår i bloggosfären, där det finns en sida som anser att man skall ha rätt att få gå naken utan att bli överfallen och slår ner på andra för att de säger – Visst, den rätten har du, men det kanske inte är så dumt att tänka sig för ändå! I Mias blogg har jag tagit ett exempel med en polis. Han kan ju inte säga – – Du är i din fulla rätt att gå igenom parken, utan att lägga till – Men du tar en risk om du gör det, därför du kan bli överfallen.
Det är ungefär vad den andra sidan i bloggosfären säger. Ingen kan väl mena att polismannen ger dig skulden och befriar buset som kan finnas i parken från skuld. Snarare är det väl så att polisen ger dig möjlighet att ta eget ansvar. Du behöver ju inte göra som han säger. Du kan ju ta risken av principiella skäl eller för att du inte tror att det kommer hända dig. Men du kan ju göra som han säger. Du är inte villig att ta risken att bli överfallen, när den nu finns.
Är vi fria så är vi och är fria att göra våra egna val. Men vi måste känna till konsekvenserna om vi gör dem. Vi kan inte bara vara fria och sen skylla på andra när vi råkar illa ut. Polisen skulle säkerligen gå fri från ansvar för vad som händer dig. Han har ju varnat dig. Men om han ingenting sagt om risken, ja då har han begått tjänstefel. Därför det är hans jobb.
En fri människa kan inte lita på att andra med automatik skyddar henne utom de som är ålagda att göra det, polisen och när vi är barn och minderåriga våra föräldrar och skolan. Hon måste därför ta reda på saker och ting själv. Vi kan inte hävda kvinnans frihet och frigörelse om vi samtidigt menar att det i själva verket är andra som har ansvaret för vad som händer med oss. Då är vi inte fria. Då överlämnar vi allt ansvar och säger
– Vi är kvinnor och kan inte klara oss själva.
Vårt liv kan inte vara beroende av hur snälla andra är och vilket ansvar de tar. Vi behöver ta kontroll över vårt eget och det kan vi bara göra om vi tar eget ansvar i den mån vi har möjlighet till att göra det. Ibland räcker det inte. Vi råkar illa ut ändå.
Skulden kan aldrig läggas på oss, det är alltid buset och förövaren som har den. Men vi kan inte lägga allt ansvar för vad som händer oss på andra. Skuld är en sak och ansvar är en annan sak. Man kan inte blanda ihop dem, men jag tror man gör det.
Det är troligen därför jag får en länk till en bloggare som anser att jag passar i helvete för att hon ser mig som en kvinna som hugger andra kvinnor i ryggen. Därför att jag diskuterar det personliga ansvaret för vad som händer oss. Kanske av det skälet jag också blir indragen i något jag inte alls anser:
Och vad får dig att tro att tafsande skulle vara lagligt bara för att det sker på en nattklubb, och att kvinnor bör freda sig med en örfil? Vems sociala regler ser ut så? Inte mina, och inte Blondinbellas, och inte någon annan kvinna jag känner. ”Mary” tycks i och för sig tycka det, och ”Monica”, men varför skulle kvinnor förorda en lagtolkning som innebär att kvinnor (=fysiskt svagare än män) måste freda sig med våld eller acceptera att bli tafsade på? (kommentar på Bloggelitos blogg
Update 080731: Detta är uppklarat.
Och det kanske därför någon kan ge mig följande fördömande:
Är du medveten om att du ifrågasätter hennes historia och upplevelse på grund av hur du tycker att ett offer “ska” reagera? Rätt obehagligt.
Även detta är uppklarat idag 080801
Och att det troligen var därför jag fick pingbacken från Mia (som tog bort länkningen) (se mitt inlägg) Det kan ju faktiskt handla om att de läser in något som inte finns i det jag skriver.
Man förutsätter här att jag utgår från att jag tycker hur ett någon skall reagera, inte att det kanske är en uppfattning jag fått av hur många reagerar. Dessutom ifrågasätter denna kommentatör mina intentioner på grundval av en enda mening och fördömer mig utifrån hur hon själv anser att man skall resonera kring det här. (se vidare mitt inlägg och svar) J
När det gäller 17-åriga Isabella ligger ansvaret på föräldrarna att ge henne möjlighet att ta eget ansvar. Det kanske inte har skett, det kanske har skett – vi vet inget om det. Men det kan ju också vara en av de där situationerna ingen kan ha förutsett. Och det troliga är väl att det var ungdomlig aningslöshet som bidrog till att hon och väninnorna inte vände på klacken direkt när någon frågade vad de kostade.
Att få möjligt att ta eget ansvar är att få ett verktyg, som bidrar till att man kan undvika just de här situationerna som kan bli farliga för oss. Men detta fråntar inte andra skulden för vad de gör. Däremot kan vi förhindra att de tar sig friheter de inte har rätt att ta, därför att vi inte ger dem chansen.
…
Mer om Blondinbella, eller kanske mer om bloggdrevet … läs Klokbok
Viktigt att alla sidor av en sak får spridning!
Dessutom är det ett bra inlägg Klokbok levererar.
Klokbok har gått i polemik med speciellt Blogge Bloggelito, men även vi som kommenterar på hans tråd får en släng med av sleven utan urskillning. Nu har jag skrivit ett eget inlägg som förklarar att jag inte fördömer henne. Förhoppningsvis förklarar det.
Medan jag skrev det här kom det in en pingback från en bloggare som länkar till mig om kvinnor som hugger andra i ryggen. Undrar vem som hugger!? Om det är mig bloggaren menar. Med tanke på hur många gånger jag har framfört att jag inte fördömer Blondinbella för den händelse hon varit med om finner jag detta anmärkningsvärt. Det är bättre att länka till kommentarerna i Blondinbellas blogg. [Update: länkningen är nu borttagen i blogginlägget]
Däremot ser jag faran i att hävda sin rätt i alla sammanhang eftersom det kan få många att komma in i farliga situationer, därför att andra inte anser att vi har den rätten. Jag går t.ex. inte i nationalparken i Athen mitt i natten lättklädd (går inte där alls ensam), eftersom jag då utsätter mig för risken att råka illa ut, även om jag anser att jag skall kunna gå vart som helst utan att råka illa ut. Men vad gör jag med den rätten om jag blir nerslagen, våldtagen och kanske något ännu värre. Om jag inte kände till att det var farligt, var jag dum då, Nej, fick jag skylla mig själv, Nej. Om vi vet att andra struntar i vår rätt, måste vi ta reda på var farorna finns. Som jag skrev i tidigare inlägg – det svider i själen att behöva säga att vi ibland måste avstå från vår rätt som kvinna att vistas i det offentliga rummet på våra egna villkor. Men en våldtäkt svider värre.
Vi måste arbeta för förändringar på ett annat plan än att utsätta oss själva för fara. Det enda vi åstadkommer är att ge busarna chansen att skada oss och andra att säga att vi får skylla oss själva.
För några dagar sen meddelar Blondinbella att hon blivit utsatt för ett övergrepp på en bar i Italien. Det framgick inte vad som hänt, vilket bidrog till att de flesta i förstone trodde hon blivit våldtagen. På hennes blogg är det väldigt många som menar att hon får skylla sig själv som råkade illa ut. Men de flesta reagerar över att hon utifrån denna händelse generaliserar och skriver bla:
Tyvärr kan vi inte tro att vi kan bete oss som vi gör i Svergie där, även om vi tycker att vi borde kunna. Vi kan inte gå runt ensamma med våra tjejkompisar, le mot killar eller ens vara speciellt trevlig. Tyvärr, jag vet att det är hemskt men vi måste anpassa oss tills landet själv har nått den utvecklingnivå där det är rimligt för en svensk tjej att vistas i.
Hon menar även att resebolagen skall ta sitt ansvar.
På Aftonbladet plus berättar hon nu vad som verkligen hände (se AB). Hon och vännerna fick först frågan om vad de kostade. Och därefter blev de omringade och speciellt Blondinbella, och ett sexuellt övergrepp skedde genom att en av dem höll fast henne och stoppade upp två fingarar så att det började blöda. Hon skrek och grät, lyckades komma därifrån. Men hon var livrädd.
Det här är naturligtvis en fruktansvärd upplevelse för en 17-åring (för vem som helst – även jag skulle vara skakad)
Flera har skrivit om det här bla. Bloggelito och även Mary som idag också varit och läst plus-artikeln.
Jag har väntat med att skriva då jag inte haft bilden klar för mig. Har inte vetat vad som hänt Blondinbella. Trodde däremot inte att hon blivit våldtagen på grund av följande utsaga:
På något sätt är jag glad att det hände mig och inte någon annan för jag besitter en maktposition där jag faktiskt kan försöka att hjälpa andra tjejer, att varna dom innan de reser iväg […]
Jag har svårt att tänka mig en enda kvinna som skulle bli glad över att ha blivit våldtagen för förmånen att varna andra. Riktigt så fungerar det inte med våldtäkter, trodde jag. Förtydligande på uppkommen anledning. Detta var innan jag kände till historien jag inte trodde det handlade om våldtäkt. Men genom att historien blev känd och genom diskussion/dialog med Anna Svensson måste jag tillstå att jag hade fel. Man kan reagera som Blondinbella.
Har också väntat med att skriva därför att jag inte riktigt vet vad jag skriva utan att det kan verka som om jag lägger skulden på Blondinbella. Och även om jag säger att det är en lärorik erfarenhet låter inte det heller speceillt empatiskt.
Samtidigt så finns det en förklaring till varför sånt här händer. Dålig kvinnosyn överlag, men det finns inte bara i Italien. En förenklad syn på kvinnan – en kvinna som är fri att klä sig som hon vill, bete sig som hon vill, flirta med vem hon vill kan ses som en fri kvinna i en situation och som en hora i en annan. Men detta gäller ju inte bara i Italien. Man kan som kvinna alltid befinna sig på fel plats vid fel tillfälle och råka illa ut.
Jag anser inte att någon som råkar illa ut har varit dumma eller får skylla sig själva. När hon har haft otur i rent oförstånd.
Men, Blondinbella ger uttryck för något mycket klassiskt. Att ge alla skulden för vad några gör. Göra sin egen upplevelse till något som omfattar ett lands kultur. Man upptäcker skörheten i fördomsfriheten. Man kan bara vara fördomsfri så länge man inte själv råkar illa ut.
Det är svårt men nödvändigt att säga följande: Vi kvinnor har rättigheter, men tyvärr måste vi frånsäga oss vissa av dem för att slippa råka illa ut. Aj, nu var det sagt och det svider i själen. Men en våldtäkt svider ännu värre.
… om händelsen med de båda romerna där bilden visade oberörda turister som inte ansågs bry sig om att två flickor drunknat. Det man ser är att två stycken sitter och att en tittar bort mot kropparna eller fotografen.
Läs mer här: Micke J Barczyjk om Borgmästare anklagar världspressen…
Det lät väldigt märkligt, tyckte jag (se AB) och (DN) och jag är glad över att han luskat reda på det verkliga förhållandet.
Många italienare frågan nu pressen som så hjärtligt granskat tragedin: vad skulle de själva göra annorlunda om de var på stranden under händelsens förlopp? Nå, vad skulle du själv gjort?
Vad jag själv skulle ha gjort?
Antingen gått därifrån men troligen suttit kvar i en känsla av att inte vilja lämna flickorna ensamma. I någon slags respekt för det som hänt kanske när hoppet var ute. Det är svårt att veta faktiskt.
Det jag undrar är hur man skall reagera för att inte verka oberörd. Chock har ju ofta en stelhet över sig.
Jag bryr mig, alldeles för mycket. Därför skriver jag inget om det.
Det påminner om Estonia….
Något som var viktigt och därför blir det för mig. På ett och samma fotografi bland alla prydnadskatter trängs fyra generationer. Den femte finns också med – som betraktare.
Se här hur folk reagerar när en 78-åring blir påkörd av en smitare. se AB
Men, vid några tillfällen har jag varit med om liknande – att ingen bryr sig om någon som ligger på gatan. En gång i rusningstrafiken låg en man vid en busshållplats där det kom bussar var femte minut, minst. En annan gång var det en man som försökte få hjälp att komma upp. När jag talade med chaufförerna och speciellt spärrvakten sa han att det inte var hans bord. När jag ringde polisen var det ingen mer än jag som hade ringt. Varför larmade inte busschaufförerna? För mig tog det ett tag innan jag kom till en telefon. Det var före mobiltelefonernas tid.
Min mamma försökte länge få någon att springa och ringa till ambulansen då en person blivit skjuten i magen. Folk gick bara förbi. Trots att hon bad dem ringa. Hon kunde inte lämna honom. Hon såg innan hon själv kom fram att folk hade gått förbi, trots att han bett om hjälp, för det var vad han bad mamma om.
Själv råkade jag ut för att av trötthet ramla ihop på gatan i Abisko. Jag satt intill vägrenen vid en korsning. Ingen stannade. Det var inte en plats man sätter sig och vilar på om det inte är något speciellt. Jag har ramlat i en trappa och gjort mig väldigt illa och det har tagit tid innan någon frågat om jag behövt hjälp. Nu har vi tack och lov mobiltelefoner, så vi kan ringa själva.
Möjligen reagerar vi bättre om det är så uppenbart som på övervakningsfilmen. Hoppas det!
ihop med en långtradare och några lastbilar och höll en tyst minut för Engla idag (se SvD)
Men så många var det inte som stannade. Det blev nästan lite farligt … att ha stannat till vid vägkanten med varningslysena när man skulle åka därifrån, eftersom de övriga körde så fort trots att flera lastbilar stannat intill kanten.
Jag höll en minut för de övriga barnen också!
Igår fanns inga ord. Jag har sovit och vaknar på morgonen och tänker på det som hänt. Läser en del bloggar som gör mig en aning konfunderad, men blir också viss om att de flesta av oss tänker och känner ungefär likartat. (läs bloggarna i SvD)
Många tänker på Englas familj. Javisst det gör jag också. Det är fruktansvärt att de skall behöva leva med att Engla blev mördad och att de aldrig kommer få träffa henne igen.
Vissa ser fotografierna som ledde till att mördaren greps, som en högre makts ingripande, vilket är för mig rena nyset. För varför gjorde inte den högre makten något för att förhindra att Engla rövades bort och mördades. Det fanns inga mirakel, inga under, bara en slump. Så krasst är det nog
En del säger, att Engla inte lider längre, men det gör hennes familj och alla andra som kände henne. Nu behöver hon oss inte längre säger några. Nej, det är möjligt så. Men det var hon som blev mördad och det som snurrar runt inom mig hela tiden, vilket det alltid gör när något sådant händer är hennes upplevelse. Vad kände inte denna lilla levnadsglada flicka som var på väg hem på sin cykel när hon förstod vad som skulle hända. Det är fruktansvärt att tänka sig in i.
Detta att hon blev bragd om livet på de här sättet och inte fick fortsätta leva, är något som inte släpper mina tankar. Liksom det aldrig gör när jag läser om folk som blir dödade av våldsmän, i krig eller genom ren terror. Men nu kommer det så nära. Det är nog också vad hennes familj tänker, förutom den känsla av sorg över att förlora henne som de måste känna också. Och jag förstår inte hur de kommer orka leva med den vissheten, men tack och lov kommer de kunna det. Jag hoppas de får allt stöd av alla som står dem nära!
Vi andra kan tränga undan det, men efter att fyra barn har blivit brutalt mördade under nitton dagar tar det nog tid.
Vad jag anser och tänker om 42-åringen?
Mina sympatier ligger hos Engla, de andra barnen och deras familjer, släkt och vänner.
Jag försöker låta bli att låta ilskan ta överhanden. Vissa vill ha dödsstraff? Och kanske man kan tycka att han förlorat sin egen rätt att leva efter att ha dödat Engla och Pernilla. Men kanske det är bättre att han får leva med det istället. Och kanske man kan hoppas att han någon dag inser vad han har gjort. Någon talar om att han har samvete, trots allt eftersom han erkände. Det där är ju också bara nys, för var fanns samvetet, medkänslan och spärren när han rövade bort och mördade henne. Han grävde dessutom ner henne och teg i en vecka. Nää, snarare insåg han att han var fast.
Polisen har nu övervakningsbilder som är graverande och kvinnan från Tyskland är nu återigen gripen. (SvD) Om det visar sig vara helt riktigt att de fått tag i rätt person börjar hela vidden gå upp. Det är som om man kan hålla det ifrån sig så länge man inte vet vem det är. På avstånd har allt känts så overkligt att någon kan göra en sådan sak.
Det är positivt att det här kan klaras upp så fort som möjligt, för alla parter.
Mamman har nu vaknat och kan säga några ord. Det är bara att hoppas på att hon kommer bli återställd så snart som möjligt. Det övriga hon får kämpa med, dvs. vetskapen om att barnen har avlidit, vill jag inte ens försöka tänka mig in i.
Tragiskt är också dubbelmordet som hände någon vecka senare. Sambon har erkänt dråp, men inte mord och är nu häktad, och man undrar hur något sådant kan hända, när livet verkar se ljust ut för människor.
Morden i Surahammar är ett fall i raden av kvinnomord och mordförsök som inträffat de senaste två veckorna. Tre barn har fått sätta livet till. Polisen arbetar intensivt med att lösa barnamorden och mordförsöket på mamman i Arboga. Brutala kvinnomord har också inträffat i Eskilstuna och Gävle den senaste veckan. (se SvD)
Man tror ju inte att en pappa som blivit dömd för hundratals samlag (våldtäkter) med sin egen dotter skall få fortsatt vårdnad om henne (se SvD). Det är Louise i Vetlanda det handlar om. Men det är vad de förordar i Vetlanda. Fosterpappan som varit god man är villig att ha vårdnaden under det sista året innan Louise blir myndig om ett år, men han diskvalificeras av någon anledning. Han har varit kritisk mot kommunen. Kan det vara ett skäl?
Själv säger fosterpappan att detta är en direkt följd av kritik som han har riktat mot socialnämndens sätt att sköta ärendet.
Och man får väl ge honom rätt.
Frågan som uppstår är om man anses vara sämre som vårdnadshavare för socialnämnden i Vetlanda för att man kritiserat dem, än om man utför grova övergrepp mot sin dotter i så hög grad. Det måste saknas någonting väsentligt hos dem som bestämmer. Vad som saknas kan jag inte ens spekulera i, så otrolig är deras rekommendation. Även om Louise och hennes pappa troligen inte kommer träffas under året framöver, så är det en mycket märklig signal. Ja, det är så otroligt att det låser sig inom mig. Jag förstår ingenting. Men det kan bero på att jag bara tänker från ett håll och det är Louise´ intresse. Om jag tänker mer krasst.
Det kan mer ha att göra med för socialnämnden i Vetlanda ett sätt att försöka berättiga sin egen brist på handling under tiden övergreppen pågick. Om de visar att de kan förorda ge vårdnaden till pappan, så vill de visa alla att de gjorde rätt. Fast det är så ologiskt att det är svårt att förstå att de kan tro att det fungerar så. Men utifrån vilka intressen handlar då socialnämnden?
På Nyhetsmorgon uttalade sig socialnämndens ordförande som har Kd som partitillhörighet. Är det möjligtvis den kristdemokratiska familjesynen som slår igenom här. Socialnämnden har inte fått tag på mamman och då återstår bara pappan. Familjen framför allt, oavsett vad de gör mot sina barn? Men, att familjen framför allt även skulle gälla om föräldrarna begår grova övergrepp mot sina barn har jag inte uppfattat ingår i Kds familjepolitik. Har inte föräldrarna för all framtid förlorat sina rättigheter att ha någon som helst del i sina barns liv.
Louise kommer återigen i bakgrunden!
Flickan själv ringde och var väldigt upprörd. Men av socialen i Vetlanda har jag inte hört ett ljud. Det är i och för sig inget som förvånar mig, säger fosterpappan till Vetlanda-Posten.
Vid 17 års-ålder borde hon få bestämma själv.
Vidare, undrar jag om det inte borde vara så att andra träder in, en s.k. översocialnämnd, om man gjort så grova missbedömningar som man gjort inom socialnämnden i Vetlanda, när det gäller Louise och hennes liv med sin pappa.
Har suttit hemma hela helgen och haft rätt trist stundtals. Har lyssnat på varningarna, trots att en del kan säga – Men på vintern är det halt. Och idag känns det rätt okey att jag bestämde mig för att inte åka neråt i landet eftersom jag skulle ha hamnat i kaoset på väg upp. Det är riskabelt halt från Linköping och till Uppsala.
Se här vad halka kan ställa till med. Vägen mellan Stockholm och Södertälje är olycksdrabbad. Och lastbilar får inte köra om, vilket de gör ibland. Även bussar kör om. Vad som hänt just i det här fallet är svårt att veta! Men en flygbuss krockade med en långtradare. Om det var vid en omkörning eller inte … ja, det är frågan.
Det här bakslaget, som ju faktiskt förekommit under marsmånad tidigare år, visar väl också att det inte är så klyftigt att förkorta säsongen för dubbdäck.
Och jag läser på den här bloggen att Miljöförvaltningen rekommenderat byte till sommardäck på grund av barmarken (om det blir snö får väl folk åka kollektivt säger representanten*), medan Vägverket varit mer förankrad i verkligheten. Kraven på dubbdäck är till den 31 mars men bara om det är barmark. Och många har redan bytt (se här).
Bloggaren som jag länkat till skriver följande i dagens blogginlägg
Dubbdäckens bidrag till luftföroreningar är ingenting jämfört med de säkerhetsmässiga aspekterna. Partiklar (PM10) i luften, som kommer från många olika källor, bl a däck, kan i värsta fall orsaka en förtidig död hos redan svårt sjuka personer med ett par månader. Ett dödsfall i trafiken släcker ett helt liv. Tar miljöförvaltningen ansvar för detta?
Han skriver mycket annat tänkvärt, t.ex. att stockholmare kommer ner med sommardäck i snöoväder i Västergötland. Ja, tänkvärt.
* Men om man redan är på väg och vädret slår om! Jag kan bara lägga till följande. Mot dumheten kämpade även gudarna förgäves!
Såg ett intressant kort reportage från Thailand och lyssnade på en intervju med Åsa Olsson i söndagens Nyhetsmorgon. (se Intervjun) En artikel finns också om hennes projekt (se Prostitutionen får ett ansikte)
Just våra djupt rotade, omedvetna fördomar är vad Åsa Olsson främst vill utmana och förhoppningsvis skapa debatt kring. Något som kommer fram ännu tydligare när hennes pjäs med samma namn sätts upp på Teater Scenario i vår. Pjäsen kretsar kring mötet mellan en västerländsk journalist och en thailändsk sexarbetare och bygger naturligtvis på hennes egna erfarenheter.
Den 4 maj kommer TV4 Fakta sända dokumentären och jag hoppas den inte krockar med något jag måste göra. För de korta sekvenser som visades fick mig intresserad av att höra mer av människorna bakom prostitutionen, om varför, men kanske mest om att de hade gjort ett val.
Åsa Olsson som jobbade som hjälparbetare efter Tsunamin kom då i kontakt med prostitutionen som trots katastrofen fortfarande hölls igång med sänkta priser mm.
När de ”vanliga” turisterna flydde fältet fanns en grupp män kvar som trots misären fortsatte att leva livets glada dagar på ölhallar och barer. Priset på sexuella tjänster sjönk drastiskt, vilket utnyttjades.
Kvinnor Åsa Olsson har talat med är dem som säljer sex till västerländska turister.
Oväsentligheter ... 