Jag har aldrig varit någon duktig flicka (se AB). Har alltid gått mina egna vägar, även om jag ibland har försökt att gå andras vägar ofta med katastrofala resultat. Ibland har jag känt ett stort behov av att få vara som alla andra. Kanske för att få vara ifred. Under tonåren var jag och har alltid i hemmet varit upprorisk när någon fått för sig att försöka placera in mig i den där boxen.
I skolan läste jag allt utom den obligatoriska litteraturen och lärde mig av det. Läxor gjorde jag nästan aldrig. En timme per dag. På högskolan gick jag och går fortfarande till referenserna och läser dessa böcker i mån av intresse. Ofta anser jag den obligatoriska litteraturen aldrig vara tillräckligt bra eller omfattande. Ofta består det av ett inpressat kunskapsstoff som oftast består av fakta. Ser den som ett sätt att styra mitt kunskapstillägnande mer än mitt eget kunskapssökande. Vill läsa originallitteratur – gillar inte Studentlitteratur. De försöker på så få sidor som möjligt pressa in så mycket som möjligt.
Vad jag tror skapar den här duktighetshysterin hos speciellt oss kvinnor?
Har faktiskt ingen aning och förstår den egentligen inte … men tror att det har ökat iochmed Jag älskar mig-reklamen. Har ni sett den där reklamen där kvinnorna ser mot kameran och har ett Jag älskar mig-själv uttryck för att de får använda en deodorant som vissar torrhet i tre dagar. Åh, vad jag älskar mig själv och min egen spegelbild. Kvinnan skall älska sig själv för att andra skall kunna göra det?
Och vad är det för budskap som ges förutom att kvinnan skall älska sig själv. En kvinna som har barn och dessutom klarar av både att ha en karriär, lyckas med att umgås med sin lika framgångsrika make och ge barnen sin bästa tid. Bara hon slipper städa. 🙂 (se Sofia Nerbrand och mitt inlägg om det) Jo, budskapet är väl att ge en bild av en lyckad kvinna, som viger sitt liv helst åt andra människor. Barn är en nödvändighet. Och ingen kommer undan – nu finns alla möjligheter att få barn – Om man bara vill, vill säga.
Men varför behövs år av självbedrägerier tills kvinnor inser sin storhet som det står om i Vendela. Malin Berdette säger bla:
– Det finns tillfällen då det känns som att jag ler inombords. Då vet jag att jag gör rätt. Sätt dig ner och lyssna inåt. Lita på den känslan.
Jag är inte duktig, men jag har alltid lyssnat på vad jag själv vill mer än vad andra anser att jag borde vilja. En del verkar inte tro att jag själv är och alltid varit kapabel till att välja det som är bäst för mig själv. Och det här har alltid varit andras problem mer än mitt. Man lyckas aldrig få in mig i den där boxen där det står en skylt ovanför ingången Till ett lyckat och lyckligt liv. Och metoderna har stundom blivit alltmer brutala, allt för att få mig att förstå….
Jag hade en diskussion häromveckan om skillnaden mellan valt att inte få barn och att välja bort dem. Många kanske anser att det här är samma sak. Men om det aldrig varit frågan om att välja bort någonting utan att inte se till att få något, så kan det inte vara samma sak. Men när man tror det är samma sak, så avslöjar man också att man är en bärare av föreställningen om att det finns ett bestämt liv. Om man valt att inte få barn har man också valt bort, därför att barn ingår i det där bestämda livet. MEN, så har jag aldrig sett det. Dessutom, är det omöjligt att välja bort något man aldrig har haft.
Ser inte livet som ett koncept utan något som är oförutsägbart. Om jag helt plötsligt får för mig att göra något, ja då gör jag det. Även om det inte alls skulle passa in i mitt nuvarande liv. Ser livet som att det alltid är i rörelse. Att det man skapar vid en viss tidpunkt inte alls behöver vara det liv man lever tio år senare.
Jag har aldrig haft ett koncept för hela mitt liv. Mitt liv har radikalt förändrats på femton år. Om någon sagt vad jag skulle syssla med och uppleva under de här femton åren hade jag skrattat och trott att denna hade varit totalt galen. Samtidigt som det är kittlande att det är på det sättet är det ibland lite skrämmande också. Jag vet egentligen bara en enda sak och det är att det är NUET som är livet. Vad vi gör NU kan ha betydelse för vad som händer i kommande NU. Men vi kan aldrig vara säkra. Vad jag mer tror är dock att ingenting är förslösat. Vad vi än gör, vad vi än hamnar och vad vi än äger, så har det betydelse. Om vi går tre år på en utbildning som jag gjorde och aldrig får arbeta i det vi blivit utbildad för, vilket är det som förväntas, kan de leda till någonting annat. Inget är förslösat, allt har sin betydelse och ibland måste vi gå igenom det där vi inte vill gå igenom för att komma vidare och inte fastna i den där boxen andra vill att vi skall befinna oss inom.
Jag tror att livet blir oförutsägbart när vi utgår från oss själva än utifrån ett bestämt liv vi själva inte har utformat. Samtidigt tror jag vi har en riktning som är vår egen. Om vi lyssnar inåt, på vad som känns bäst i magtrakten, ja då tror jag vi är på rätt väg. Om vi lyssnar på allt brus som kommer utifrån, tror jag vi förr eller senare upptäcker att vi gått vilse.
Ser jag mig själv som om jag äger en storhet. Hur skall jag kunna avgöra det utan att vara tvungen att jämföra mig med andra. Och VEM är jag som kan säga att andra har mindre storhet i sig än vad jag har. Att tala i termer om storheten i sig själv är egentligen ointressant. Risken är dessutom stor att man hamnar i sin egen lilla box med en illusionär känsla av storhet och tror sig titta ut på andra som man tror behöver upplysas.
Faran i den nuvarande politiska utvecklingen är att vi får färre möjligheter att kunna lyssna till vårt inre och att leva i NUET, om vi måste göra tidiga val och förhindras göra andra senare i livet därför att möjligheterna har försvunnit. Den nuvarande politiken går allt mer i riktningen mot att alla skall leva det där bestämda livet. Alla skall in i boxen….Vi skall vara individualister inne i boxen, men hur är det möjligt.
Oväsentligheter ... 