En professor i Spanska har uttalat sig om normlösheten i skolan läs här.
Ett tidigt tecken på ett samhälles förfall är bristande respekt för lärare, skriver professor Inger Enkvist.
Min första kommentar är: Om det vore så enkelt ….!?
Här kommer jag inte resonera kring om samhällets förfall visavi respekt för lärare. Snarare om det hon skriver längre ner – om lärare, kunskap och lärande.
Det är som jag ser det, vanskligt att blanda ihop de eventuella stök som finns i skolan, den bristande respekt för lärare som finns och lärande av ämnen mm. För den pedagogik som anses vara flumpedagogik leder, om den används på rätt sätt, till ett mer djupgående lärande, än det som sker när en vuxen talar om vad som är rätt och fel. Nedanstående bygger i stort på modern pedagogisk forskning.
Ofta används ”flumpedagogik” när man inte håller med eller om man helt enkelt inte förstår den pedagogik som tillämpas. Det finns ingen pedagogik som är flummig. Det handlar endast om att varje pedagogisk inriktning kräver kunskap av dess utövare, samt av dess betraktare och granskare. För om man inte känner till på hur många sätt lärande sker och vilket av dem som leder till bestående kunskap är varje pedagogik som inte överensstämmer med sin egen flummig.
Normlösheten och den bristande respekten är en sak. Respekt för lärare ger inte nödvändigtvis bättre kunnande och ett stort lärande. Men det beror på vilken typ av respekt det handlar om. Vad som visar sig på examinationerna kan bara vara minneskunskap. Dessutom är frågan om ett lärande skall vara beroende av elevens eller studentens respekt för sin lärare vare sig den handlar om påtvingad respekt eller inte. Och då menar jag respekt i meningen att straff utdelas om man inte följer lärarens anvisningar.
Men, jag håller med om skillnaden mellan t.ex. vår skola och i andra länder. Har själv upptäckt skillnaden mellan språkstudier i Sverige på universitetet och kvällskurser OCH i Athen. Där ställer de höga krav på sina studenter och når man inte upp till de krav som de ställer flyttas man ner eller i varje fall känner man sig tvungen att gå ner. Jag har haft tre lärare och bara hos en har jag lärt mig något. Har haft respekt för alla tre, men det var bara den tredje som jag kände passade min lärstil. Mer om detta en annan gång…
Det finns också en tro på att alla ämnen lär man på samma sätt. Att lära sig språk är något helt annat än att lära sig hur samhället fungerar. När det gäller språkstudier handlar det mycket om att minnas ord. Men även här är det viktigt att detta/dessa ord blir satta i ett sammanhang man själv känner till. Att endast lära sig grammatiska regler eller att se när något är maskulint, feminint utan att förstå vad ordet betyder i sitt sammanhang leder inte heller till något lärande. Den lärare jag hade fick mig att göra både-och. Men jobbet låg hos mig. Hon gav mig riktlinjerna, råden mm. Men det var aldrig frågan om att hon lärde mig. För om jag inte varit motiverad hade jag inte lärt mig något i allafall. Jag hade kunnat memorerat, men det hade inte nått till lärande.
Så vad som gäller i alla sammanhang när det har med lärande att göra är att det är den inre motivationen hos elever och studenter som är en förutsättning för att det skall kunna ske. Vad som gäller är att inte förstöra den… Och jag är rädd för att det inte är så enkelt som att det är lärarna som förstör den genom en s.k. flumpedagogik. Utan att det har andra orsaker. Kanske skolan som institution alltför mycket fokuserar på kunskap som är på förhand given. Och vi har elever och studenter i dagens värld som är mycket medvetna om vad de vill … och många gånger kan en hel del.
Vilken inriktning man nu än vill använda sig av, så är det viktigt att inse att det är en värdering, inte en universell sanning. Flumpedagogik finns inte. Den står mer som en symbol för den man värdering man har. Och det kanske är mer fruktbart att diskutera olika värderingar än att totalt döma ut en pedagogik som man inte tror på eller inte ens förstår …
Jag har svårt att se hur en mer auktoritär lärarstil ger ett mer kvalitativt lärande. För mig är respekten för kunskapen och för sig själv som lärande viktigare än den respekt som finns för läraren. Människan lär sig utan lärare från födseln och igenom livet. Många menar att den största lärdomarna har de lärt sig genom att leva … Den moderna pedagogiska forskningen bygger i stort sätt på detta och varför skall vi tro att lärande hos någon annan kräver att någon som kan mer lär den som kan mindre. Jag som lärare lär mig ständigt nya saker av mina studenter. Det är en ömsesidig läroprocess som sker många gånger. Och så är det väl i levandet …
Varför skall skolundervisning se annorlunda ut?
Oväsentligheter ... 
men….
när innehar en elev såpass god självdiciplin att sätta skolarbetet i ett av dom främsta rummen.
Min erfarenhet av dagens ungdomar är tyvärr att många saknar nödvändiga baskunskaper när dom går ut grundskolan.
Utan matematik, grundläggande fysik och svenska har eleven svårt att tillgodogöra sig någon form av pedagogik. (även fler ämnen skulle kunna läggas till).
Som exempel träffar jag dagligen 7-9 års elever som går i skolan här på orten(mindre ort i välbärgad kommun) som inte med enkelhet kan lägga ihop 9+15.
Hur dessa elever kan ha något egenintresse kvar i skolan är en bra fråga, en annan hur dessa elever inverkar på den grupp som ännu inte har halkat efter.
Min uppfattning är glasklar, fri pedagogik måste kombineras med handfast auktoritet och ledning i dom yngre åldersgrupperna. Allt eftersom eleven gör framsteg skall också mer frihet om sin utveckling ges.
Krav, beröm, uppmuntring och konsekvens är ledord som måste gå hand i hand annars är vårt skolsystem dömt att misslyckas.
Martin, handfast auktoritet? Vad är det mer *specifikt*? En hurring då och då? Eller något annat?
Jag är själv inte lärare men jag har haft så pass många i mina dagar att jag begriper att auktoritet och pedagogik inte hör ihop.
Jag har haft flera duktiga pedagoger som varit auktoritära, och det är något man har behövt ha överseende med för att lära sig något. Men de allra flesta tar till auktoritet för de är så genomusla pedagoger. Och de har jag inget till övers för.
Lärandet sitter hos eleven, inte hos läraren. En duktig lärare måste behärska detta och se eleverna. Kort sagt behöver vi mer elevinflytande i skolan, inte mindre. Mer duktiga pedagoger, inte fler självutnämnda besserwissrar som tror sig veta bättre än proffsen vad det innebär att lära ut.
Jag har också svårt att få ihop detta:
Fri pedagogik måste kombineras med handfast auktoritet och ledning i dom yngre åldersgrupperna. Allt eftersom eleven gör framsteg skall också mer frihet om sin utveckling ges.
Till synes fagra ord utan större innehåll. Direkt missvisande ifråga om det ringa innehåll som tryckts in. Envar som gått lärarutbildningen tämligen nyligen (jag är på min sista termin) vet vad flum är. Sedan kan man av ideologiska skäl gilla det eller av olika skäl ogilla det. Men man har sett det. Och måst bada i det för att bli godkänd. Så ligger det till, kära Monika som tycks bo i yttre rymden. Och därför är Inger Enkvist så viktig. Och så ansatt.
Ha ha … nej jag bor inte i yttre rymden. Men tack för ditt inlägg. Jag anser att du trycker på något väsentligt – man kan av ideologiska skäl gilla eller av olika skäl ogilla det … men man bör veta vad det man anser vara flum är innan man avvisar det.
Jag hävdar att det inte finns någon pedagogisk inriktning som heter flumpedagogik. Däremot vet jag att den *nya* pedagogiken kan missförstås av lärare….och kanske mer av dem som inte är det. En viss kritik har jag själv och det är att vi har varit dåliga på att informera om vad den nya pedagogiken innebär, på ett så konkret sätt som möjligt.
Det handlar inte om att man skall lämna elever vind för våg. Utan att lägga upp undervisningen på ett sätt att ett lärande sker. Inte enbart lägga fram prov som testar kunskap som någon annan anser vara viktig. Även om detta också behöver finnas med.
Om man skall resonera kring pedagogik kan man inte göra det kring något som inte finns … det blir lite konstigt. Då befinner man sig nog med all säkerhet i den yttre rymden. Bättre är det i så fall att t.ex. diskutera Skinner, Piaget och Vygotskij … då vet vi var vi har att handskas med. Men om flumpedagogik är ett uttryck för en pedagogik man inte själv gillar – ja, då är det en värdering och den kan man aldrig säga något om. Men då blir heller inte diskussionen speciellt konstruktiv.
Jag beklagar att du får bada i flum på lärarutbildningen…. Men jag hoppas att du genom detta har fått en klar bild över hur du vill vara som lärare … och om så är fallet, har du nått ett lärande, trots flummet eller kanske tack vare det. Tänk om vi fortfarande skulle ha modellinlärning inom utbildningen. Då skulle du inte i nuläget kunna välja…. Men nu kan du det, därför att vi fokuserar på studenten i fokus. Än viktigare är att du vet varför du är den lärare du är … det skulle du inte heller veta. Bara att det var bestämt så … från någon annan.
Sen har jag inte fått uppfattningen om att Enkvist är ansatt….
Visst är det tråkigt att så fort mer auktoritet nämns tillsammans med utbilning så anklagas man för att vilja återinföra aga i skolan.
Men utan att slå eleverna kan man visa att ett visst uppförande inte är godtagbart och att regler är till för att följas.
För att kunna lära sig överhuvudtaget är väl det minsta man kan begära att eleverna skall ha arbetsro.
Här har både elever och lärare ett gemensamt ansvar och jag ger varken skolan eller den nuvarande läroplanen hela skulden, tvärtom.
Själv jobbar jag inte i skolan och man kan lätt slå ifrån sig kritiken med att jag då inte borde ha någon kunskap att uttala mig ifrån utan överlåta på ”proffsen” att sköta pedagogiken.
Men tittar man på ren fakta, så ökar tyvärr inte kunskapsnivån i skolan utan rapport på rapport, även från skolverket, visar på större brister år från år.
Och visst kan man säga att prov inte är det viktigaste och det håller jag med om men på något sätt måste vi kunna mäta och validera kunskaper något är rent ut sagt naivt.
Har jag fel ? eller är det så att kunskapsnivån har inte har minskat ?
Antalet elever med inte godkänt i kärnämnena ökar år från år och förbättringar ses i sikte.
Respekt som alla människor skall visa varandra är en bristvara bland många ungdomar och hur skall då dessa bli den dag dom växer upp och blir vuxna?
Vad göra ?
Förslag och synpunkter efterfrågas från er övriga…
Det är väl ingen som direkt har talat om aga i och med en auktoritär skolform. Det är väl snarare så att vi haft den skolformen och inget har blivit bättre av det … snarare tvärtom – en övertro på att det finns ett rätt svar på en fråga.
Problemet idag är väl att samhället i stort är kvar i gamla spår med en tro på att det är en viss typ av kunskap och en viss typ av lärande som skall råda. Annars går det käpp rätt åt helsike. Om man går efter den typen av kunskap, så har eleverna lärt sig mindre…. Men den nya pedagogiken och läroplanen går mot en annan syn på kunskap och på människans fria val att själv välja ut den kunskap som hon behöver. Vilket hon också gör – om man tvingar folk att lära sådant de för tlllfället inte är intresserade av skapar man snarare ett förakt för kunskap. Det finns pedagogiska metoder i syfte att stimulera ett lärande som leder fram till samma resultat. Ett som inte är auktoritärt. Ett i vilken läraren inte längre är lärare utan en medspelare. Man söker och får ny kunskap tillsammans. Läraren och eleven lär tillsammans. Men självklart är det läraren som arrangerar lärstituationen. Men det är inte så att det bara är lärarens kunskap som räknas …
Det handlar om vilken syn på kunskap man har och synen på med vilken rätt individen i ett samhälle har att välja sin egen kunskap… och på vilket sätt hon har rätt att tillägna sig den.
Den skola som nu är på gång är en tillbakagång i vilken detta blir alltmer avlägset.
Bra skrivet Monika.
Till er som har fått för er att man lär sig mindre i skolan idag vill jag bara säga att majoriteten av alla som gått i skolan under 80-90-2000 talet kan så enormt mycket mer än sina föräldrars generationer. Vi är överlägsna på de flesta ämnen och vi kan dessutom söka information på egen hand.
Var finns då valfriheten för oss som vill ha en auktoritär skola, Monika?
En auktoritär skola, som i motsats till den moderna flumskolan, som endast förordas av priviligerade drömmare sprungna ur den ljumma borgerliga medelklassen, som aldrig upplevt samhällets skuggsida, väljer att vara en ansvarstagande skola.
En ansvarstagande skola som premierar flit och disciplin, ett ansvarstagande som vågar gå till botten med den mobbning som inte ens finns enligt sådana ansvarslösa flummare som du Monika?
Flum och mobbning finns inte, finns du Monika?
Cafeeuropa, i waldorfskolor finns knappt någon mobbing och de är väldigt flummiga.
Fram med mera mys och flum och bort med aktoritära män med fascistoida drag så ska du se att världen ordnar sig.
Förresten, finns du?
Rabadolf: Du svarar inte på frågan (som för övrigt inte ens riktades till dig).
Sådana som jag finnes här: http://cafeeuropa.wordpress.com/
Var finns du?
Jag svarade inte på frågan för att den inte riktade sig till mig. Men ett svar kan du få ändå, förhoppningsvis finns ingen valfrihet för er som vill ha en auktoritär skola. Ett tips kan ju iofs vara att kolla upp nordkorea eller så.
På frågan om var jag finns, förmodligen i en svartklädd stenkastande mobb nära dig ; )
Du är alltså motståndare till valfrihet (antagligen även till demokrati?), samt även vän av auktoritära våldsmetoder.
Denna fråga riktas därför till dig: Vem av oss förespråkar fascism?
Just det jag glömde att du tillhör den gamla auktoritära skolan och därför inte förstår varken ironi eller skämt.
Men som sagt i Nordkorea är nog skolorna ganska auktoritära skulle jag tro, flytta dit och låt dina barn gå i skolan där. Eller så kan du ju alltid drömma om att återupprätta det tredje riket där det förmodligen var ganska auktoritärt.
Svar på frågan: Du
Rabadolf
Ja visst vet ni mer än vad vi gjorde … Vi var politiskt och historiskt orienterade. Det var ju den tiden och inte så många år efter andra världskriget. Men för övrigt, fanns ju inte Internet och i skolan fick vi lära oss det som staten ansåg att vi skulle kunna. Men jag för min del lärde mig inte mycket … och inte kommer jag ihåg det jag var tvungen att lära mig utantill heller … För mig var skolan egentligen rätt ointressant. Därför att jag inte kunde hitta någon koppling till det jag själv ville lära mig. Så jag satt på biblioteket istället och läste min mammas böcker istället, samt dagstidningar.
För det mesta har jag aldrig läst kurslitteratur med någon större glädje – jag har kollat referenserna längs bak och läst dom böckerna istället … Inte för att jag rekommenderar andra att göra samma sak. Nu läser jag kurslitteratur i syfte att stimulera andras lärande och det är faktiskt mycket roligt, speciellt eftersom jag redan läst mycket av den litteratur som finns längs bak. Därför att jag förstår kurslitteraturen på ett helt annat sätt.
Cafeeuropa
Har inte tillhört den borgerliga medelklassen i hela mitt liv, även om jag iochmed min utbildning kanske gör det nu. Jag har själv gått i en skola med en auktoritära lärare och någon enstaka *icke-auktoritär* … i en skola där katederundervisningen var utpräglad. Det var läraren som bestämde allt. Många av oss gjorde uppror … Högstadiet var inte mycket bättre … utom med några undantag. Den enda som hade kontroll på oss var den icke-auktoritära läraren. Därför att vi kände respekt för honom – han såg oss.
Och så till din fråga som fick igång en sån diskussion:
– Var finns då valfriheten för oss som vill ha en auktoritär skola, Monika?
Skollagen och läroplanen är tvingande, så oavsett vad man än anser om det som händer i skolan så är skolan och dess lärare tvingade att följa den…. att motverka mobbning är ett av dessa områden som är tvingande… Men att detta inte följs upp har säkerligen många orsaker, men läroplanen och pedagogiken är inte boven i dramat. Kanske handlar det mer om att det behövs fler vuxna i skolan – vuxna som genom en alltför stor spariver har försvunnit. Varje skola när jag gick för många år sen fanns skolsköterska, skolläkare, tandläkare, kurator, psykolog m.fl. Vi hade rektorer som gick ut och letade efter skolkare. Det fanns en social kontroll, inte bara i skolan utan i det övriga samhället också.
Mobbning, pennalism fanns då också … Men det var lättare att komma tillrätta med den på grund av den sociala kontrollen, tror jag. Så, hur mycket har egentligen pedagogiken med saken att göra gällande detta är frågan … Att gå tillbaka löser inga problem … dagens barn och ungdomar vet så oerhört mycket både om sina egna rättigheter OCH om olika ämnen.
Intressant diskussion!
Jag får intrycket att det som i diskussionen kallas ”auktoritet” egentligen handlar om respekt. Respekt för läraren, respekt för lärande och respekt för sina klasskamrater.
Det uppnås sällan eller aldrig genom auktoritära metoder, disciplin och ”rättning i ledet”. Sådant leder endast till underkastelse eller revolt (ja, okej, det blir lite svartvitt, men ändå).
Underkastelse är enormt bra i ett utpräglat industrisamhälle, där alla barn förväntas gå i sin förälders fotspår. Fabriksarbetarens son skall arbeta i fabrik(en) och sömmerskans dotter skall bli sömmerska. Det är en enkel lösning i en enkel värld… …som inte längre finns.
Revolt kan vara bra, då den leder till förbättringar av dåliga förhållanden (som de jag t.ex. just beskrev), och som individ kan man gå stärkt ur en revolt (t.ex. tonårsrevolten eller trettioårskrisen) – men för det mesta, i de flesta situationer, är revolten en destruktiv kraft som bör undvikas.
Att istället uppnå respekt genom att förtjäna den skapar både studiemotivation och hänsynstagande gentemot sina medmänniskor.
Nu muttrar kritkerna nåt om att ”bli kompis med eleverna” och ”ha roligt på lektionerna”, men det är inte och har aldrig varit ett sätt att uppnå respekt. De lärarna förlöjligas inte sällan bakom sina ryggar och har varken respekt eller auktoritet. Tyvärr tror jag att många nybakade lärare hamnar i den här fällan ett par gånger innan de ”får till det”.
Nej, den respekt jag talar om kommer genom att visa ett uppriktigt intresse för eleverna som individer, för deras utveckling och unika lärandeprocess. Genom att på allvar tro att var och en av eleverna har den inneboende potentialen. Och, förstås, genom att glädjas med varje elev, då han/hon gör ett framsteg – om än så litet.
Dagens skola strävar efter det jag skriver i stycket ovan. Men vi motarbetas av i princip alla politiska partier genom de regelbundna besparingar man tvingar igenom i form av större klasser, mindre personal, ökad administrativ börda på lärarna (vi sitter inte direkt och fikar 60% av arbetstiden, vilka vissa verkar tro) o.s.v.
Om det är någonstans ilskan för riktas, så är det snarare mot den mekaniska uppfattningen att skolan är en fabrik och eleverna dess produkter, än emot en genomarbetad pedagogisk vision och/eller dess praktiska utövande.
Jo, ofta är det ju så … att ju osäkrare man är som lärare, desto mer tittar den auktoritära delen fram. Det känns tryggare att vara bakom lärarrollen än framför.
Jag upplever också att ilskan missriktas … lärarna försöker och arbetar hårt på att uppfylla sitt uppdrag, men precis som du säger motarbetas dem av annat ..
Tack för ditt inlägg även på min sida.
Det är en stor skillnad i innebörden av auktoritet och auktoritär … Ingen lärare vill vara utan auktoritet.
Du kan vara en auktoritet utan att vara auktoritär. Dvs. ha en respekt för den lärarroll som följer med yrket. Det är något du får, men aldrig kan tillskansa dig. Det är också en färskvara. Du kan förlora auktoriteten på ett ögonblick. En auktoritär lärare använder sig av maktmedel för att få kontroll.
Så om vi skall debattera det här, kanske vi skall inse skillnaden mellan auktoritet och att vara auktoritär. Inom skolan är det en avsevärd skillnad.
….hmmm, frågan som ingen vill besvara är om allt är frid och fröjd i skolan eller om kunskaperna och respekten för medmänniskor minskar i dagens skola samtidigt som gruppen med elever som känner sig utanför växer.
Som sagt förslag mottages tacksamt.
//Martin
(sedan håller jag med monika att det är en skillnad mellan auktoritet och auktoritär.)
Martin
Det går inte att generalisera när det gäller de här frågorna. Det finns problem i skolan idag, men inte i ALLA skolor och inte heller av samma skäl. Mycket av kritiken mot skolan bygger på värderingar, vad som man t.ex. ser som ”stök”. En grupp kanske anser att prat mm är stök, medan en annan grupp anser det vara utvecklande. T.ex. att eleverna pratar med varandra under lektionerna … det är inte säkert att tystnad är det som får barnen att lära sig nya saker mm.
Sen finns det sådant som är helt oacceptabelt och som man inte kan tolka olika, fast det finns dom som kan ha alternativa tolkningar.. och det är naturligtvis grovhet i språk, våld mm.
När det gäller kunskaperna så har jag svarat på det i en av kommentarerna…. det beror på vilken syn man har på kunskap – en mer traditionell syn, ja då har kunskapen minskat, en mer modern syn, ja då har den ökat.
Problemet är när man diskuterar skolan att man är kategorisk. Antingen skall den vara si eller också så. Dålig eller bra, gynnar lärande eller inte. Snarare befinner sig skolan inom en gråzon med många nyanser. Och av detta är det ganska enkelt att se att det är värderingar som styr mer än en mer saklig diskussion om skolan som institution.
Vad gäller utanförskapet, så behöver det inte ha ökat, men en konsekvens av att det nya betygssystemet har synliggjort de som tidigare blev osynliga, på grund av att de kunde gå ur skolan med 1:or och 2:or i betyg. Vad mer som förändrat är ju att alla är avvikande utom Kalle … för han är normal. Dvs. genom att man i läroplanen trycker på det unika hos varje elev och att pedagogiken skall läggas upp efter den enskilda elevens förutsättningar, så behöver varje enskild individ speciella ”åtgärder” mm.
Det har alltid funnits en stor grupp i skolan som känner sig utanför och som inte nått upp till de kunskaper som bidrar till att de klarar sig i samhället. Men nu är de synliggjorda eftersom vi har ett betygssystem med underkänt i betyget. Samt att det mer än någonsin finns ett krav på att 100% skall gå ur skolan med godkänt i kärnämnena.
Det är de svar jag kan ge… de flesta som går i skolan trivs. (hittar inte artikeln just nu, men den publicerades i september tror jag). Det är 20% som vantrivs och min fråga är om vi skall ändra på allt för dessa och riskera att 80% börjar vantrivas istället för att ställa följande frågor: Vad gör vi för de 20% som inte trivs. Vad kan vi göra. Vad behöver dom?
Viktigt är när man diskuterar skolan är att ta reda på – utifrån vilka värderingar resonerar jag? Då tror jag också debatten kan bli mer nyanserad och konstruktiv, vilket skolan behöver. För ingenting är så enkelt inom skolans värld att man kan hitta en universallösning.
Rabadolf: Är du medveten om att det finns barn som gått i Waldorfskolor som deftinitivt inte delar din uppfattning om att det inte förekommer någon mobbning där? Som tvärtom har bittra erfarenheter av grov mobbning, som lärarna såg genom fingrarna med. För de ansåg att de mobbade barnen hade ”dålig karma” och var misslyckade inkarnationer.
Är du medveten om att en incident när en lärare på en Waldorfskola sparkade en minderårig elev i bröstet har anmälts till skolverket? Och att skolan i sig inte gav läraren sparken utan istället höll honom bakom ryggen och ville ha kvar honom? (Det var en outbildad vikarie) De polisanmälde inte ens händelsen, vilket de enligt lag har skyldighet att göra. Polisanmäla fick eleven och dennes föräldrar göra.
Jag säger inte att sådant händer varje dag på alla Waldorfskolor, men att säga att mobbning knappt förekommer där tycker jag var mycket naivt.
Och om du undrar är jag varken batongliberal, folkpartist eller auktoritets och uniformsfetischist. Jag är Vänster. För övrigt emot friskolor överhuvudtaget, alltså även waldorf.
Däremot tycker jag att lärare ALLTID, oavsett pedagogisk inriktning och skolform har en skyldighet att ingripa om en elev blir mobbad. Och SJÄLVKLART ska de fullgöra sin lagstadgade plikt och polisanmäla om en vuxen/straffmyndig person på skolan misshandlar någon.