Jag vill skriva om det här, för att på så sätt visa mitt stöd för alla som berörs av den här krisen.
Rinkebyskolan (DN) som fått priser och som blivit uppmärksammat, inte minst genom matematikläraren Stavros som var med i TVsatsningen Klass 9A (ett program som jag var skeptisk emot), har nu hamnat i kris. Av fem niondeklassare är en av dem en elitklass, där Stavros är lärare. De andra fyra har fått sämre resultat.
För de fyra övriga klasserna gällde bland annat följande för vårterminen 2008: 67 procent hade betyget icke godkänd i något av de tre kärnämnena, 84 procent var icke godkända i NO-ämnena och 54 procent var ej godkända i SO-ämnena. Sammantaget nådde eleverna, 76 till antalet, i de fyra klasserna efter vårterminen en snittpoäng på 81,8 poäng, att jämföra med det totala antalet skolelever i Stockholms stad som 2007 gick ut nian med snittbetyg på 220,9 poäng. Stavros Loucas elever på Rinkebyskolan gick i våras ut åttonde klass med ett snitt på 106,3 poäng, genomsnittsbetyget för skolans avgångselever förra året var 167,6 poäng.
Föräldrarna rasar, helt förståeligt. Det är höstterminens betyg som gäller för antagning till gymnasiet. Och de har nu skapat en Facebooksida där diskussionerna kommer pågå hela dagen idag. I morgon skall de få träffa rektorn för skolan. Föräldrarna vill ha bort elitklasserna och menar att denna satsning inte får gå ut över den övriga undervisningen.
Mette Fjelkner säger att hon känner sig lurad:
– Jag känner mig förd bakom ljuset, med de här resultaten är man inte värd några priser, säger Metta Fjelkner, ordförande i Lärarnas riksförbund, till DN.se.
Skolborgarådet säger inte helt oväntat följande:
Att ta bort elitklasserna kommer inte att lösa problemen. Det säger Stockholms skolborgarråd Lotta Edholm (fp) efter DN:s granskning av betygen bland Rinkebyskolans elever.
Hon säger vidare att resultatet i sin helhet inte är sämre än i andra segregerade områden i Stockholm och ger följande förklaring.
Rinkebyskolan är en framgångsrik skola men det är också en av de skolor som ligger i ett socioekonomiskt ganska belastat område, säger Stockholms skolborgarråd Lotta Edholm.
Man har funnit samband mellan socioekonomiska förhållanden och skolframgånger. Inte minst kan man förklara det med sociologiska teorier, som exempel den som sociologen Pierre Bourdieu är den främsta företrädaren för.
Men man kan inte stanna vid dessa förklaringar, eftersom det enligt annan forskning går att få skolor att bli framgångsrika oavsett bakgrund. Om man upphör med att ta elevernas bakgrund i beaktande. Det är inte bakgrunden eller de socioekonomiska som har betydelse, utan vad skolan gör. En skola skall se till att alla elever klarar av sina studier. Vi har även en läroplan som ger skolorna detta utrymme. Men vi har politiker och andra ansvariga som fortfarande använder bakgrunden och det socioekonomiska som alibi för att inte göra tillräckligt, för att inte ta det fulla ansvaret. Man kan, menar denna forskning, bryta en förutbestämd skolframgång eller skolmisslyckande.
En diskussion pågår även hos mamman där jag skrivit följande inlägg:
Jag blir bara mer övertygad om att mångkulturella områden behöver skrivas upp … Den här fokuseringen på områdena som problemområden blir som en självuppfyllande profetia.
Många i Sverige talar om att vi lever i ett mångkulturellt samhälle. Jaha, med en monokulturs värderingar. Alla skall in i samma mall.
Det finns en otrolig kraft i att ha sina rötter i flera kulturer. Det är något som bör tas tillvara och inte ses som ett problem, av dem som bara har sina rötter i en kultur och ser på tillvaron utifrån den.
Elitklasser som bär upp en skolas rykte är ingen lösning. En skola måste kunna bäras upp av elitklasser och en väl fungerande undervisning som tar tillvara på alla elever förutsättningar. Och då kan man inte utgå från ett monokulturalistiskt tänkande.
Vi måste börja tänka mångkulturalistiskt …
Det här löser naturligtvis inte den akuta krisen. Men denna är ett symptom på ett mycket vidare och större problem än en eventuellt misslyckad satsning.
Vad skall då skolan göra för de här eleverna i de fyra niondeklasserna, så att de får möjlighet att komma in på gymnasiet om de så vill. Jag kan lägga fram en del förslag på vad skolan skall göra, men till syvende och sist är det de ansvariga som kan lösa det här. Människor som är nära och känner till förhållandena är också de som måste komma med lösningarna. Det är de som bor i Rinkeby och har sina barn där som också vet bäst vad deras barn behöver nu i samråd med lärarna.
Men min absoluta övertygelse är att man i ett kortare och längre perspektiv inte kan se människor som bor i mångkulturella områden som individer som behöver särskilt stöd, bara för att de bor där. En väg att gå kan ju vara att sluta se dem som segregerade och istället se dem som en del i den svenska kulturen. För det är ju vad de är… eller?
Varför ser vi inte t.ex. Djursholm som ett segregerat område?